Olyckan i Syskonkärlek Del 2

Klicka här för att komma till del 1

Två veckor har redan gått. En vecka kvar, sen åker han tillbaks till Washington. Jag kommer aldrig att glömma de här två veckorna, för jag har aldrig haft så kul förut. Jag har aldrig kunnat vara mig själv, så som jag kan med Alex. Jag har aldrig skrattat så mycket, som jag har med Alex. Jag har aldrig uppskattat livet så mycket, som jag har med Alex. Men en del lite underliga saker har hänt också. Flera gånger. Första gången var när vi var på en restaurang, och åt oxfilé. Vi båda sträckte oss efter bröden samtidigt, och när våra händer kom i kontakt med varandra kändes det som om jag fick en stöt. Men ingen vanlig stöt. En stöt jag fått tusentals gånger tidigare, och jag var väl medveten om vad den betydde.

     Det är galet. Vi är syskon. Okej, halvsyskon, men vi ser varandra som syskon. Jag försöker att ignorera känslorna som väller upp när jag tänker på honom, för det är känslor utan framtid.

”Något inplanerat ikväll?”

     ”Min vän Lucy ska ha fest, så jag tänkte att vi kanske kunde gå dit.”

     Han vänder sig om och ser på mig. Rakt på mig, och inget annat. ”Det låter bra.”

     ”Men du får lova att inte vara en sån där pinsam brorsa som kommer med dåliga skämt och bara gör bort sig hela tiden. Var den coola brorsan som alla tjejer dreglar över.”

     ”Visst, varför skulle jag skämma ut mig? Jag tänkte skämma ut dig istället. Kanske berätta om något barndomsminne eller två…”

     Jag hör knappt vad han säger. Mina ögon är helt fokuserade på hans läppar. Varenda detalj, varenda rörelse, och emot min vilja börjar jag fantisera om hur det skulle kännas att ha dem tryckta mot mina.

     ”Cat?”

     ”Va?”

     ”Nej, inget. Du såg så frånvarande ut, är allt som det ska?”

     Jag nickar. Dock skulle det vara kul att veta vad han skulle säga om jag sa: ”Nej, allt är inte som det ska. Jag vet att vi är syskon, men under veckorna du har varit här kan jag ha råkat bli kär i dig, bara så du vet. Förresten, festen börjar halv nio.”

***

Jag tar mig en snabb titt i spegeln. Klänningens ljusrosa färg ser bra ut mot min solbrända hy och det svarta skärpet som håller in den lite vid midjan passar perfekt till de somriga klackskorna jag köpte förra veckan. Jag plattar håret och låter det vara utsläppt. Sen drar jag på lite mascara, lite rouge, och läppglans. Mer än så behövs inte, det skulle bara bli för mycket. Jag tycker mer om den naturliga looken och använder för det mesta bara mascara.

     ”Herregud! Varför tar det så lång tid för tjejer att göra sig i ordning?” hör jag Alex ropa nerifrån hallen.

     ”För att vi älskar att låta killar vänta!”

     Jag lägger ner mobilen i väskan, och vänder mig åter mot spegeln. Varför bryr jag mig så mycket om vad Alex kommer att tycka om mig? Han är min bror – han måste älska mig hur jag än ser ut.

     ”Cat, om vi inte går nu kommer folk att ha åkt hem när vi äntligen kommer dit.”

     Då kommer jag äntligen ut, och börjar gå nerför trappan. Han står lutad mot väggen, och tittar upp när han hör mig. Kanske är det bara inbillning, men något ser annorlunda ut i hans blick. Sättet hans ögon följer mig när jag långsamt tar mig ner på de höga klackarna med ena handen på räcket. Som om han ser mig som någon annan. Någon han aldrig lagt märke till förut. Som prinsen såg Askungen på balen. Men det enda han säger är: ”Kom nu, vi är redan sena”, och sen har det magiska ögonblicket glidit mig ur händerna.

***

Det första jag ser när vi är där är en tjej som häller sprit i en annans mun. Lite längre bort står Lucy och hånglar med en kille jag aldrig sett förut. Jag drar undan honom och tar tag i Lucy. ”Du sa att det skulle vara en enkel fest! Det här, det är mycket mer än en enkel fest. Det här är extremt – hälften av dem som är här är säkert redan höga som hus!”

     Lucy bara fnissar, och jag förstår att hon är en del av den halvan. ”Kom igen, slappna av och ha lite kul! Ta en drink, eller två. Det behöver du!”

     ”Du vet att Emily skulle bli helt tokig om jag drack. Dessutom kan jag bara tänka mig vad sjutton man hällt i dem där drinkarna. Förresten, hur fick du tag på spriten?”

     ”Syrran. Hon fixade det mesta. Och just nu är hon uppe i sitt rum, med sin pojkvän, och har – ”

     ”Du, Lucy”, avbryter jag hastigt. ”Jag vill inte höra mer nu.” Jag vänder mig om och börjar tränga mig igenom folkmassan.

     ”Bara för att du är oskuld!” skriker Lucy efter mig.

     Jag får syn på Alex lite längre bort. Våra blickar möts och jag mimar ordet ”förlåt.” Vi går mot varandra, och möts på mitten. ”Jag lovar, jag hade ingen aning om att det skulle vara såhär, i så fall hade jag aldrig föreslagit det.”

     ”Ta det lugnt! Men vi borde nog ta oss härifrån innan – ”

     Då klarar jag inte av det längre. Jag måste få veta. Jag bara måste.

     Hastigt tar jag tag i honom, drar honom närmare mig, och kysser honom. Hetsigt. Det är som om en hel livstid flyger förbi. En livstid där det bara är jag och han. Ingen fest, ingen sprit, ingen Lucy, ingen Emily, ingen bilolycka, inga föräldrar, bara jag och han. Jag som drar honom ännu närmre mig – så nära att vi nästan står på varann, och han som till min förvåning kysser tillbaks.

     När det är över tar det ett tag innan jag vågar möta hans blick. Men när jag väl gör det är det enda jag får syn på kyla och… rädsla?

     ”Alex, jag…” Orden fastnar i halsen, och när jag väl ska försöka igen har två tjejer dragit iväg med honom, in i folkmyllret. Jag sjunker ihop på en bänk. Varför? Varför gjorde jag det? Vi är halvsyskon. Vi är halvsyskon. Nu måste han tro att jag är psykisk störd eller något. Så fort vi kommer hem berättar han väl för Emily att han tror att mina föräldrars död verkligen tog kål på mig. Att minnet gräver runt där i hjärnan och förstör min förmåga att tänka ordentligt.

     Jag vet inte riktigt hur länge jag sitter där, försjunken i tankar. Då får jag nog. Jag orkar inte bry mig om vad alla kommer att tycka längre. Om vad alla kommer säga. Jag bara gör. Med säkra steg går jag fram till den framställda brickan med drinkar. Jag tar upp en, låter kylan från den vila mot min svettiga handflata en stund, och tar sedan en klunk. Inte alls lika illa som jag trodde. Jag tar en klunk till, och sedan en till. Jag ska precis dricka upp det sista, när en hand på min axel hastigt vänder mig om. ”Vad fan gör – ” Jag ser att det är Alex, och avbryter mig.

     ”Ja, vad fan gör jag? Jag försöker stoppa dig från att göra något du kommer att ångra, tror jag. Vad tusan är det i de här egentligen? Just det, saker du inte ska syssla med.” Jag har aldrig sett honom såhär arg. Han tar det nästan tomma glaset ifrån mig och ställer tillbaks det på brickan.

     ”En drink, Alex. En drink. ”

     ”Du såg rätt upphetsad ut”, mumlar han, sen, med tydligare röst. ”Du, jag bryr mig inte om vad du gör med ditt liv. Du bestämmer helt själv, och jag tänker inte lägga mig i. Men jag tänker inte ha ansvaret för dig när det händer, jag tänker inte vara orsaken till dina misstag.”

     ”Så, där har vi svaret! Du bryr dig bara om dig själv! Jag är ingenting för dig, inte ens din jobbiga halvsyster! Att du ens brydde dig om att komma hit och hälsa på.”

     ”Kom nu”, säger han och släpar med mig genom folkmassan, ut till vägen där Emilys bil står parkerad. Efter att hon försäkrat sig om att Alex körkort inte var falskt lät hon honom köra den för att vi skulle kunna ta oss hit. Han fiskar upp bilnyckeln ur fickan och låser upp. När vi åkte hit öppnade han dörren åt mig, och hjälpte mig in. Nu går han bara runt till andra sidan och öppnar åt sig själv. Jag öppnar själv, sätter mig i passagerarsätet och suckar högt så att det verkligen ska höras.

     ”Du är så jävla barnslig”, säger han och startar bilen. ”Vet du det?”

     ”Ja jag vet. När alla andra mognade stannade det barnsliga kvar i mig. Men vad spelar det dig för roll? Du bryr dig ju ändå inte om mig, bara om dig själv, och om jag larvar runt lite så är det bara jag själv som drabbas.”

     Han svarar inte. Bara kör, i tystnad. På cd-spelaren spelas någon tråkig fiolmusik som får mig att vilja slå till något. Regndroppar landar på rutan, och några minuter senare öser det ner. Alex sätter på vindrutetorkarna, som gnisslar mer än jag trodde att något kunde gnissla.

     ”Fan vad de gnisslar!”

     ”Så länge jag inte vill köra in i något, så tänker jag inte stänga av dem.”

     ”Jaja. Men kan du åtminstone stänga av musiken? Den gör mig galen! Så tråkig, och lugn! Jag har aldrig gillat musik där ingen sjunger!”

     ”Det är för att du inte ser det vackra i det. När ingen sjunger kan man skapa sin egen text, och tolka musiken på sitt eget sätt.”

     Jag kollar chockat på honom. ”Säg inte att du faktiskt gillar det här. Herregud. Man kan ju tro att det är du och Emily som är släkt, inte du och jag.”

     ”Just nu önskar jag nog att det var så.”

     Då slutar jag att tänka. Jag tänker inte på vad det kan leda till, på grund av att det är han som kör, och att regnet dessutom gör det svårt att se. Jag slår honom. Inte på att sånt där lekfullt vis. Jag ger honom en ordentlig örfil. Våra blickar möts för ett ögonblick, innan han åter har ögonen på väggen. Han håller en hand mot sin kind, och stänger sedan av musiken. Även jag vänder blicken mot vägen, och då ser jag den.

     ”Alex, akta!” skriker jag. Men det är försent, och vi kör rakt in i den – in i älgen.

***

Efter att vi kört in i älgen kör en bil bakom oss in i oss, följt av en annan bil som kör in i den. En del av framrutan är sönder – hur det gick till vet jag inte, och jag tror inte jag vill veta heller. Mina händer är klibbiga av blod, och när jag ser på dem ser jag små glasskärvor som trängt in i huden. Det tar ett tag innan jag verkligen förstår vad som har hänt. Men när jag väl gör det knäpper jag av mig säkerhetsbältet, och ska precis öppna bildörren när jag kommer att tänka på Alex. Jag vänder mig om, och där sitter han, med blod som rinner nerför tinningen och blicken fäst på mig. ”Alex”, säger jag prövande. ”Alex, är… är du okej?” Det vet jag att han inte är. Ingen välmående levande varelse ser ut sådär. ”Snälla, svara – ”

     ”Som med vår pappa och din mamma”, säger han plötsligt, med låg röst. ”De dog ju också i en bilolycka.”

     När jag väl inser vad han menar drar jag häftigt efter andan. ”Nej, Alex. Nej. Lyssna på mig – ”

     ”Lyft bara på dem, om och om igen. Till slut kan du det.”

     ”Va?”

     ”Du ville ju lära dig att lyfta på ena ögonbrynet. Om du bara tränar, så kan du det efter några veckor.”

     Så typiskt Alex. Han har precis kört in i en älg, och sitter nu blodig och döende i en kvaddad bil, och vad gör han då? Jo, han lär mig hur man lyfter på ena ögonbrynet. ”Alex…”

     ”Förresten, är du okej?” säger han och ser plötsligt orolig ut. ”Dina händer – ”

     ”De läker”, avbryter jag. Men inte mitt hjärta om du lämnar mig nu. ”Alex, snälla, lyssna på mig”, börjar jag. ”Jag är ledsen, för allt. För allt jag sa, gjorde. Det var inte rättvist.” Jag ser på hans kind, där röda märken efter min hand har gjort sig synliga.

     Han tvingar fram ett stelt leende. ”Inget av det jag sa var sant, bara så att du vet. Jag bryr mig visst om dig, jättemycket. Och när du kysste mig, jag blev rädd…” En tomhet sprider sig i hans ögon, och jag är rädd att han har lämnat mig, men så fortsätter han. ”För jag känner samma sak för dig.” Han suckar. ”Men, man kan ju inte rå för vem man älskar. Inte ens om det är ens syster.”

     Alla ord jag tänkte säga till honom är nu som bortblåsta, och jag sitter där, tyst, och bara stirrar på honom. Halva hans ansikte ligger dolt i skuggan, då månen lyser upp den andra halvan. Hans ögon är mörka, och glimten i dem påminner om stjärnor på en mörk himmel. Det är fortfarande så mycket jag inte vet om honom. Vad döljer sig bakom den där vackra masken av skinn? Det får inte vara slut nu. Det är så mycket jag inte vet.

     ”Jag älskar dig, Alex.” Jag har aldrig sagt så till någon förut. I alla fall inte såhär, då jag verkligen menar det. Men han svarar inte. Inte alls. Han bara sitter där, stilla i ljuset. Jag lägger en arm på hans axel och ruskar om honom lite. ”Alex? Alex, vakna!” Jag vet att det är försent. Att det inte tjänar någonting till. ”Alex! Alex, snälla lämna mig inte här!” Jag upprepar hans namn om och om igen, och till slut skriker jag inte längre. Jag bara viskar det, tyst för mig själv, och fortsätter även när ambulanser och poliser kommer. Jag hör att de frågar mig saker, men jag bara fortsätter viska hans namn. Ända in i drömmarnas värld.

Skriven av: Mimsan!

Tänkte bara klargöra en liten sak för er. Det kommer en del till.