Olyckan i Syskonkärlek, Del 1

Lite förord bara (för att jag känner för det): Tänkte först inte publicera den här, för att jag blev så hemskt nöjd med den. Men uppenbarligen bestämde jag mig för att publicera den ändå, till slut. 

Jag kan inte sluta stirra på honom, där han kommer gående. Så det där är alltså min bror – en del av min familj. Allting känns så konstigt. Det var tretton år sen vi sågs sist. När jag var tre, och han var sex. Det var då det hände, mina föräldrar kom aldrig hem från middagsbjudningen hemma hos min moster. De dog i en bilolycka.

     ”Alexander White!” ropar jag och försöker låta högtidlig när jag sakta går mot honom med armarna utsträckta åt sidorna som en fågelskrämma. ”Det var inte igår inte!” Han börjar skratta, troligen för att jag inte ser riktigt klok ut. ”Men kom igen, du förstör effekterna!” klagar jag. Sen ger jag upp. ”Äh, kom hit bara!” Vi omfamnar varandra hårt, och står kvar så ett tag. Långsamt lösgör jag mig ur hans grepp, tar hans båda händer i mina, och granskar honom från topp till tå. ”När blev du så lång?” frågar jag med böjd nacke för att se honom i ögonen. ”Såhär lång var du inte när vi sist sågs.”

     ”Kan det bero på att jag var sex år då?” Han lyfter på ena ögonbrynet.

     ”Men, vad orättvist! Sådär vill jag också göra!” Jag lägger armarna i kors över bröstet och bara blänger på hans ögonbryn som han bara höjer, sänker, höjer, sänker, höjer, om och om igen!

     ”Jag lärde mig”, säger han bara kort och rufsar till mig i håret. ”Kom nu lillsyrran, eller tänkte du bara låta mig stå här och svälta ihjäl? Flygplansmaten är inget jag föredrar!”

***

”Så, har du något planerat?” frågar han och lyfter på ena ögonbrynet igen. Om jag inte skulle vara så glad över att se honom skulle jag troligtvis slå till honom, och om jag var yngre skulle jag sparkas, men nu, nu sitter jag bara där och låtsas som ingenting.

     ”Inte nu ikväll, men de tre närmaste dagarna tänkte jag att vi kunde shoppa loss så att vi blir så panka det går att bli. Dagarna därefter åker vi till Frankrike och säger ’Quel dork’ till alla vi möter och direkt därefter åker vi till Italien och tävlar i pizzaätning. Sen åker vi tillbaka hit till Kanada och rånar en bank. Och sen, om du inte har något emot det, kan vi åka hem till dig i Washington och kasta sten på Vita huset. Och så till sist, med den tid som blir över, ska vi ta oss till månen. Vad säger du om det?”

     Ett stort leende spricker upp i hans ansikte, men det försvinner snabbt och han lyckas se seriös ut när han säger: ”Du Cathy, jag är ledsen över att behöva säga det, men din planering har en del brister.”

     ”Jaså, som vadå?”

     ”Pengar, till exempel.”

     ”Det är ju därför vi ska råna en bank!”

     Han ser lite bekymrat på mig, men han lyckas inte dölja leendet i sina ögon, och leendet som leker på hans läppar. ”Gör mig en tjänst, och låt din framtida man ta hand om inkomster, räkningar, och sånt. Det skulle inte bara vara en tjänst för mig, utan en super-duper-stor tjänst för dig och din familj.” Då ler han, och jag kan inte låta bli att le tillbaks. En annan sak jag inte kan låta bli är att märka hur bra han ser ut. Ljuset från bordslampan ger hans ögon en nästan guldig nyans. Hans kolsvarta hår når ner till nacken, och ligger lite snett över hans vänstra öga. Han har en del asiatiska drag, på grund av att hans mamma är kines. Jag fick det mesta av utseendet från vår pappa. Brunt hår – gyllene i solens ljus – safirblåa ögon. Längden fick jag dock från min mamma – kort, kort, kort – medan Alex fick den från pappa – lång, lång, lång. Jag undrar hur de skulle se ut nu, om de levde. Skulle något ha förändrats? Skulle jag sitta här och spana in min egen brorsa då? Men han verkar inte ha märkt något. Han verkar helt förlorad i tankar. Jag hör att ytterdörren öppnas, och någon kommer in. Verkar som om min moster Emily äntligen bestämde sig för att komma hem. Hon har inte direkt sett Alex besök som något positivt. Det är inte honom hon har något emot, det är bara något om ”det förflutna, stannar i det förflutna.” Fast jag ser inte Alex som något förflutet. Jag ser honom som en del av min kommande framtid.

     ”Cathy?”

     Jag rycker till, och ser ett par frågande ögon fästa på mig, guldiga ögon i skenet från lampan.

     ”Cathy!?” ropar Emily från hallen. ”Är du hemma?” Hon kommer in i köket där vi sitter, spända över att se hennes reaktion. Hennes blick fastnar omedelbart på Alex, och hennes röst är nästintill tonlös när hon pratar. ”Alexander, skulle du inte komma nästa vecka?” Alex öppnar munnen för att säga något, men jag avbryter hastigt. ”Berättade jag inte? Han bestämde sig för att komma den här veckan istället, så har han en vecka för att förbereda sig inför skolstarten.” Emily kollar lite snabbt på mig, men vänder sig sedan mot Alex igen. ”Okej. Det låter väl vettigt, antar jag. Vad studerar du?”

     ”Juridik.”

     Emily ser på honom en stund till. Sen går hon bort mot köksbänkarna, och börjar packa upp varor.

     ”Hon hatar mig”, mimar Alex. Han ser bort mot Emily, där hon står med ryggen mot oss. Hennes gestalt ser ut som en skugga i det dåliga ljuset. De mörka kläderna sitter tajt om hennes späda kropp och kilklackarna ger ifrån sig klick-klack ljud när hon förflyttar sig från frysen till kylen till skafferiet och allt vad det är. Det färgade kolsvarta håret hänger livlöst och stelt nerför hennes axlar och vajar endast när hon går utan minsta lilla glans eller gnista eller andra saker som man ser på reklamer för hårprodukter. Jag undrar om hon alltid varit sån – stel – eller om det var något som hände när mamma – hennes syster – dog.

     Jag ser ursäktande på Alex och går sedan mot mitt rum, med en gest som visar att han ska följa efter.

***

Jag hör ljud från rummet bredvid – gästrummet. Flämtningar. Sedan en dov duns, som om någon försökt dämpa fallet. Jag reser mig försiktigt upp, drar på mig en kofta, och smyger ut ur rummet. Gästrummets dörr står på glänt, och när jag kikar in, finner jag Alex på golvet bredvid sängen, lika förvånad som jag.

     ”Alex, vad…? Hur hamnade du där?”

     Han rycker på axlarna. ”Sängen kändes obekväm, så jag bestämde mig för att prova golvet, antar jag.”

     Jag kan inte låta bli att le. Med varsamma steg – för att inte väcka Emily på våningen under – går jag fram till honom och sätter mig ner. När mina ögon vant sig vid mörkret ser jag ett blekt ansikte framför mig, med blicken fäst på något bredvid mig. ”Du ser rätt skakad ut. Något du vill prata om?” Det tar ett tag innan han svarar, men när jag precis är på väg att upprepa frågan hör jag hans röst fylla ut tystnaden. ”Ja, faktiskt”, säger han som om han själv inte riktigt tror på det. ”Det var en dröm. Du var där, pappa var där, din mamma var där… Jag var där. Det var kvällen de dog, fast vi var med, i de åldrarna vi var i då. När kraschen skett, började jag gråta och skrika, men du bara satt där bredvid mig, tyst som en mus. Pappa pratade med mig. Han sa åt mig att rädda honom. Jag skrek ännu värre, för såklart visste jag inte vad jag skulle göra. Sen ändrades scenen. Det var vi som satt där fram, i nutid. Vart jag än kollade var det blod. Överallt, förutom där du var. Du satt lugnt, stilla, i passagerarsätet, och jag kunde inte sluta stirra, för du var det enda vackra som fanns kvar. Efter att jag stirrat i vad som kändes som en evighet, var det bara skelett kvar, även det täckt med blod nu. Det var som om jag stirrat bort allt det andra. Sen… vaknade jag, och märkte att jag var nere på golvet.” Han fångar min blick i hans, tillsammans med ett mörker ingen av oss vet hur man blir av med. En stund senare reser han på sig, sen sätter han sig ner igen, fast på sängkanten den här gången. Mörkret i hans ögon börjar försvinna, men rädslan dröjer sig kvar. ”Lägg dig ner”, befaller jag plötsligt. Han ser på mig med en min som tyder på frågetecken och ännu fler frågetecken. ”Gör bara som jag säger”, säger jag med om inte ett ännu mer bestämt tonfall. Han gör som jag säger – lägger sig ner och drar upp täcket. ”Blunda.” Det bestämda tonfallet i min röst har försvunnit, och nu hörs jag bara som en mjuk viskning. Sen börjar jag nynna på en vaggvisa min mamma brukade sjunga för oss när vi trodde att det fanns monster i garderoben. En vaggvisa om världen i våra tankar.

”Du skall ej vara rädd, mitt barn.

De gör dig aldrig något ont.

Stäng dina ögon, och se,

se de världar som gömda blev,

i ett dunkel och skuggor och mörker.

De gör dig aldrig något ont.

Så låt dem komma, låt dem ta dig,

förbi skuggorna, och in i ett rike av ljus och glädje.

Världen i dina tankar.

Du skall ej vara rädd, mitt barn.

De gör dig aldrig något ont.”

Jag sjunger som mamma brukade göra, med otydliga ord, men ändå så att man lyckas urskilja dem. Jag höjer tonerna på precis samma ställen som hon brukade göra, och går ner i en nästan viskande stämma, när hon brukade göra det.

     ”Jag hade nästan glömt bort den där sången.” Om det var dag skulle jag troligtvis inte ha hört honom, men nu är det natt, och allt annat ljud har tystats ner. ”Du påminner om henne, Cathy.”

     ”På vilka sätt? Jag minns henne knappt. Den här sången är det klaraste minnet jag har.”

     Han svarar inte, och jag är nästan säker på att han har somnat, när han mumlar: ”Du är lika vacker som hon var.” Hans andetag blir djupare, och jag börjar gå ut ur rummet. Väl framme vid dörren stannar jag, och vänder mig om. Han ligger med ansiktet vänt mot väggen, och det enda jag ser är mörka konturer av en rufsig kalufs. Han ser så fridfull ut, med månens ljus som sipprar in mellan persiennens gluggar. ”God natt, Alex”, viskar jag, och går.

Nästa del kommer när jag känner för att publicera den ;)