”Marie!” skrek Lilly när hon
upptäckte att stallgången inte var sopad.
Hon hatade när det var oreda, och tänk på vad som skulle kunna hända
ifall ryktborstar, västar och hinkar låg över allt. Hästarna skulle kunna skada
sig, vem som helst skulle skada sig. Hon gick med långa bestämda steg mot
sadelkammaren. När hon tittade in såg hon Marie sitta med Kitty i sin famn,
stallets katt som Agneta egentligen hade skaffat för att hålla råttorna borta
men som visat sig vara en riktigt lat katt. ”Marie, hur många gånger ska jag
behöva säga åt dig att städa undan i stallgången. Någon kan göra sig illa.”
Marie reste sig upp och släppte ner
katten på marken. ”Förlåt Lilly, men du kom ju aldrig.” Lilly tittade bort.
Visst hade Lilly inte precis varit i tid, hon hade faktiskt inte varit det på
ett bra tag, men vad skulle hon göra när lärarna bara tjatade på henne och sa
att hon inte skötte läxorna och skulle behöva läxhjälp om hon inte började ta
skolan på mer allvar. ”Jag är ledsen Marie, men lärarna är på mig som hökar och
om jag inte skärper mig så har mamma sagt att hon tänker sälja Mirakel.” Lilly
mindes fortfarande hur arg hennes mamma blivit när hon fått hem telefonsamtalet
från Lillys lärare.
”Men det kan hon inte, Mirakel är
ju din häst! Du fick honom av Agneta, hon skulle bli jätte-besviken ifall han
försvann och du då? Tror Lena att det skulle gå bättre för dig i skolan ifall
han försvann!?” Marie tittade på sin kompis. Hon hade alltid önskat sig en egen
häst och hade blivit så avundsjuk när Lilly fått Mirakel av Agneta förra julen.
Nu hade hon i och för sig en egen häst hon också, Pyrret, och hon kunde inte
tänka sig något hemskare än att behövas skiljas från henne.
”Självklart skulle det inte det,
men säg det till min mamma.” Lillys mamma visste säkert vad som skulle hända
ifall Mirakel försvann, tänkte Marie och tittade på sin vän. Men just när Marie
skulle säga åt Lilly att hon gott skulle kunna ta ett snack med Lena så hördes
Agnetas röst ute i stallet. ”Flickor var är ni? Men vad i..?! Flickor vad har
jag sagt om att lämna stallgången ostädad?!” Lilly och Marie skulle just hasa
sig ut ur sadelkammaren när Agneta kom instormande genom dörren. ”Flickor..?!”
Hon gav dem en sträng blick men den varade inte särskilt länge, med tanke på
att hon aldrig var arg, verkligen aldrig och för att hon var en perfekt
avläsningsmaskin när det kom till känslor, både hos djur och hos människor.
”Lilly, Marie, vad är det som står på. Jag känner igen de där minerna och de
bådar inte gott, hör ni det, inte gott!” Lilly vände sig om mot sin kompis i hopp
om att få stöd. ”Eeee... Agneta det är verkligen inget. Jag är bara ledsen att
jag gjorde dig besviken. Jag lovar att jag i fortsättningen ska vara mera noga
med att plocka undan efter mig.” Marie vände sig mot sin vän. Undrar om Agneta
skulle gå på den lögnen. Det var ju inte helt en lögn, tänkte Lilly.
”Jag kan säga er att det inte blir
någon fortsättning ifall ni inte berättar vad som står på fröken Danielson och
fröken Collin.” Marie rykte till. Hur kunde hon alltid veta vad de tänkte?
Lilly rättade på sig. Det var nog bäst att säga som det var. Agneta var omöjlig
när det kom till hemligheter. Men vem kunde klandra henne efter att hennes man
varit otrogen så isolerade hon sig med sina hästar och lät inte någon komma
innanför den mur hon byggt. Eller ja i alla fall tills Lilly och Marie en dag
bestämt sig för att rädda gården och det var nog tur för Agneta betalade inte
ens räkningarna då när hon var så desperat. Agneta är ju en perfektionist när
det kommer till att hålla ordning på saker och ting och lögner tolerera hon
inte.
”Jo det är så att... ja det går
inte så bra i skolan för mig” Agneta stod bara där och tittade på Lilly en
stund. Antagligen för att avgöra ifall hon ljög eller inte. ”Och?” svarade hon
sedan. Ja det verkar i alla fall som att hon tror på det en aning, tänkte
Lilly. Det är alltid en början. ”Jo mamma säger att om det fortsätter så ska
hon sälja Mirakel.” Nu ryckte Agneta till. Det verkar som om hon förstått att
Lilly pratat sanning. ”Sälja, Mirakel? Har Lena slagit i huvudet, hur tror hon
att det på något sätt skulle kunna hjälpa till med att höja din prestation i
skolan egentligen?” Lilly ryckte på axlarna. ”Jag vet väll inte hur mammor
tänker” Agneta lutade sig bakåt och strök bak sitt långa blonda hår med handen.
”Jösses amalia, vad ska vi göra.” Marie tittade på sin vän.
”Jag kanske vet.” Lilly och Agneta
vände båda sina huvuden mot henne. ”Vad?” frågade Lilly. Marie tog ett steg
närmare och rättade till sin blåa stalltröja. ”Jo, hur skulle det vara ifall
Agneta kom hem till dig och tog ett kopp te med din mamma och på något sätt
övertalade henne att låta dig ha kvar Mirakel?” Lilly tittade på sin vän som om
nyss sagt det dummaste hon hört i hela sitt liv. ”Ja såklart och påminn mig
igen varför min mamma skulle lyssna på något som Agneta sa?” Marie vände sig
mot Agneta. ”För att hon är vuxen.”
Agneta skrattade till. ”Ja man kan
ju alltid försöka, eller hur?” Lilly och Marie städade undan i stallgången, sa
hej då till hästarna och tog sedan sina cyklar och trampade iväg. När Lilly
ställt sin cykel utanför garaget så märkte hon att en röd Volvo stod på
uppfarten. Lillys mamma ägde ingen Volvo. Lilly gick till dörren och tryckte på
ringklockan. Plingggg Plongg, lät
det, sedan hördes det fotsteg. Sedan öppnades dörren och när Lillys mamma såg
att det var hennes dotter som kom spred sig ett leende på hennes läppar. ”Å men
älskling är du redan hemma. Jag har bakat och du bara måste smaka och säga vad
du tycker.” Lilly tittade på sin mamma. Hade hon bakat? Hon bakar aldrig,
tänkte Lilly. ”Vems bil är det som står på uppfarten.” frågade Lilly. Hennes
mamma tittade med stora ögon på henne. ”Det är Susannes bil.” svarade hon. ”Hon
är här på fika.” Lilly blev rasande men samtidigt rädd. Susanne var hennes
lärare och nu var hon här på fika. Det kunde bara betyda en sak, mer
utskällningar. Lillys mamma tittade på henne. ”Du, gumman... det kommer att bli
bättre, eller hur? Jag vill det här lika lite som du men du vet vad jag sa om
Mirakel.” Lilly kunde känna hur tårarna började bränna i ögonloken. Lillys
mamma flyttade sig åt sidan och föste in Lilly i hallen. Lilly tittade bort mot
vardagsrummet och där på den gråa gamla soffan satt Susanne. ”Nämen hej,
Lilly.” sa hennes lärare och vinkade. Lillys mamma gick bort och satte sig i soffan
mittemot. Hon tog upp ett glas med saft och höll det i riktning mot Lilly. ”Kom
nu och sätt dig, så tar vi och pratar lite.” Lillys lärare vände sig också mot
Lilly och gav henne ett alldeles för falskt leende. ”Ja kom så får vi snacka
lite.” Snacka lite? Susanne försökte alltid låta som unga när hon ville prat
med dem om till exempel sådant som hon nu ville prata om med Lilly, studier.
”Du kan ta och SNACKA med någon
annan, nu drar jag” Lilly tog tag i jackan som hon nyss hängt upp och sprang ut
genom dörren. Hon hade ju haft skorna på sig så hon behövde inte springa
barfota i alla fall, fast det skulle hon gott kunna gjort. Mamma skulle ju bara
säga att det var en ”tonårsfas” som hon absolut inte visste hur hon ska hantera
och att jag själv får stå för det jag gör. Lilly tog sin cykel som hon lutat
mot garage väggen och satte sig just upp på sadeln för att ge sig av när hennes
mamma och Susanne kom ut genom dörren.
”Lilly stanna! Vi kan väll prata?”
Lilly tittade på sin mamma. ”Jag
tror vi båda vet att det inte hjälper.” Sedan utan att säga något mer så
började Lilly trampa iväg så fort som det bara gick. ”Lilly!” skrek hennes
mamma, men Lilly låtsades att hon inte hörde. Så vart ska jag ta vägen nu då,
tänkte Lilly för sig själv när hon närmade sig den lilla Coop butiken. Hon
bestämde sig för att åka hem till Marie, hon skulle säkert bli överlycklig
eftersom de inte träffade varandra så ofta förutom i stallet och i skolan. När
Lilly kom fram till Marie så la hon cykeln på gräsmattan och sprang fram till
dörren. Lilly blev otroligt lättad när hon såg att det var Marie som öppnade.
”Hej.” sa hon. Marie rykte till lite men sen när hon insåg att det var Lilly så
sken hon upp. ”Nämen, Hej Lilly!” hon backade och släppte in sin vän i hallen.
Sedan så frågade hon Lill i fall hon ville ha något att dricka. ”Ja tack, lite
varm choklad skulle nog sitta fint nu.” Marie tittade på sin vän.
”Varm choklad, du dricker ju aldrig
det om du inte...” Lilly avbröt henne och föreslog att de först skulle fixa
chokladen sen prata. ”Ja... e självklart.” sa Marie och gick till köket för att
göra i ordning chokladen. Lilly tog av sig skorna och jackan och gick sedan in
på Maries rum, som Marie delade med sin lillasyster som var besatt av barbies.
Det låg faktiskt barbies över allt. Hur många barbies kan en 7 åring egentligen
ha? undrade Lilly. Snart kom Marie in med två koppar rykande varm choklad. När
Lilly sedan berättat hela historien för Marie så satt de tysta en stund tills
Maries mobil plötsligt lät.
”Å det är ett mess från mamma, hon
undrar om du är här. Det verkar som om hon vet om det som hände och hon skriver
att din mamma inte vet vart du är.” Lilly tittade bort mot fönstret. Därute så
seglade stora grå/vita moln fram och en av dem såg faktiskt ut som en häst.
Lilly kom och tänka på vad hennes mamma sagt, om hon inte kunde förbättra sin
insats i skolan skulle Mirakel försvinna. ”Skriv att jag är i stallet” sa Lilly
plötsligt.
”Va, varför?” frågade Marie.
”Jag tror det är dags för mamma att
prata med Agneta.” Marie förstod vad hon menade och började sedan skriva ett
nytt sms till sin mamma. Ungefär 1 timmar senare befann sig både Marie, Lilly,
Lillys mamma och Agneta sig i Agnetas lilla kök. Agneta hade tagit fram både
bullar, saft och kaffe men ingen orkade tänka på mat just nu, förutom Kitty då
som hela tiden försökte ta sig upp på köksbordet.
”Lilly, tror du att du och Marie
skulle kunna lämna hos vuxna ensamma ett tag?” Lilly tittade på Agneta och
nickade. ”Bra, ni kan gå till stallet, hästarna borde ha fått sin mat för länge
sedan.” Tyst gick både Lilly och Marie ut ur köket och sedan ut genom
ytterdörren.
”Då så, då tror jag att vi kan
börja prata om det faktum att du har sagt att du tänker sälja min häst.” Lillys
mamma tittade storögt på den bestämda medelålders kvinnan.
”Vad menar du med att Mirakel är ’din’
häst. Jag trodde att han var en gåva till Lilly?” Agneta hostade till lite, nu
hade hon Lena precis där hon ville ha henne. ”Jo men ja du vet, jag börjar tro
att det kanske ändå inte var rätt att ge honom till Lilly, du vet med tanken på
de dåliga betygen. Hur ska hon kunna sköta en häst när hon inte ens klarar
skolan.”
Lena slog näven i bordet. ”Vad
menar du med det, såklart kan du inte ta honom. Lilly skulle bli förkrossad,
han är hennes allt. Du ska baske mig tro att jag tänker låta dig ta honom bara
sådär. Och visst kanske går det inte ’perfekt’ för min dotter i skolan men om
jag vet någonting så är det att hon ägnar varje sekund av hennes fritid på den
där hästen. Aldrig att jag låter någon ta honom ifrån henne.” Nu kunde Agneta
inte hålla sig längre och ett leende spred sig på hennes läppar. När Lena såg
det insåg hon sitt misstag och att hon blivit besegrad. Agneta reste sig upp
och puttade in stolen. ”Så Lena om du nu har något mer att tilläga så säg det nu.”
Lillys mamma satt helt tyst och rykte hjälplös på axlarna.
”Vad ska jag säga, jag gick för
långt när jag sa till henne att jag skulle sälja den där hästen. Är du nöjd
nu.” Agneta vände sig om och började gå mot dörren när hon stannade vid karmen
och vände sig om.
”Ett litet tips från någon som vet.
Ibland kan en hjälplärare eller lite extra hjälp vara till stor hjälp när det
kommer till att klara skolan.” Sedan gick Agneta ut ur rummet och lämnade
Lillys mamma ensam. Lena suckade ”Lena, att du alltid ska ställa till det.” Det
är nog bäst att jag går till flickorna och berättar att Mirakel stannar, för
tillfället, tänkte Lillys mamma och skrattade för sig själv.
Skriven av: Jennelie
Lite uppdatering från bloggägaren ;-)
Kommer snart ett litet smakprov från boken jag håller på med nu. Prologen kommer publiceras, eller... åtminstone en del av prologen. Sen får jag se om det kanske blir något från kapitel 1, eller 2, eller 3. Längre än så har jag inte kommer på den ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar