Vägen till ödet (Gästnovell)

Lyssna till ditt hjärta

Lyssna till din själ 

Vad säger dom dig

Jo, följ din väg

Den stig som leder

Till ditt öde

Ödet som just är ditt

Daniele satt och nynnade sången för sig själv då hon plötsligt fick syn på Yme, som kom gåendes nedför backen. När Yme bara var några steg ifrån Daniele så stannade hon. Yme tittade noggrant på Daniele från topp till tå som om hon inspekterade henne, vilket hon i för sig gjorde. ”Så det där ska föreställa Daniele?” Yme log och trots att sol strålarna var starka och fick henne att se ut som en spöke kunde Daniele ändå se de små groparna i hennes kinder. ”Ja inte något större fel eller?” sa Daniele och log tillbaka. 

Daniele och Yme gick bredvid varandra på stigen genom den grön färgade skogen. Trots att allt var så förändrat gick det inte att ta miste på Ymes dåliga humör och överflöd av fantasi. ”Ja det är ju det jag försöker säga, att använda drakar skulle vara mycket smartare än sjöodjur!” Daniele himlade med ögonen och svarade ”Yme lägg av du vet att det inte är läge att prata om sådant och dessutom finns det inte drakar här” Yme stannade tvärt och vände sig om, men när hon såg att Daniele log så log hon också. ”Men allvarligt Yme, vi kan inte prata om sådant här” Daniele sparkade till en liten sten som låg i-vägen för henne och tittade upp på Yme för att tolka hennes känslor. Visslingen så vart det ganska lätt att veta när Yme skojade och använde all sin fantasi om man kände henne, men inte ens hennes äldsta vänner kunde avgöra vad hon riktigt kände. Hon var som en sluten bok, en sluten sagobok. Med torr röst svarade Yme ”Jag vet men jag förstår inte varför det just behövde vara du” Daniele frös till och kände hur den varma känslan av vänskapen från Yme fick hennes hjärta att växa men även fick det att brista eftersom hon kände sig skyldig till att ha tackat ja. ”Du vet varför jag var tvungen Yme” sa Daniele, Yme nickade ”Javisst vet jag det, men ändå”. 

Resten av vägen gick dom under tystnad. Solen värmde bak i nacken  och Daniele kände sig obekväm i den tajta lila t-shirten och de snäva jeansen. Hennes vita convers var täckta av lera och antagligen var hennes annars så vackra och lena hår rena katastroffen. Yme däremot gick som om det hon inte hade några kläder på sig trots att hon bar en brun kappa över sin grön/gråa tröja. Hennes svarta byxor var nog inte heller så varma eftersom dom var så tunna. För i tiden innan allt förändrades brukade Daniele också gå i sådana kläder men eftersom hon nu skulle föreställa en vanlig människa så var hon även tvungen att ha andra kläder på sig. 

Allt hade varit så bra till kriget kom. Daniele och Yme kom båda från landet Retin som var som en parallell värd till den så kallade vanliga världen. Daniele och Yme brukade alltid höra tallas om människorna i den andra världen hur dom en gång varit vänner till deras folk och att dom till och med hade tillåtit magin runt omkring sig. Då var magin inget att frukta och alla varelser levde tillsammans i harmoni. Människornas bästa vänner var Alver ända tills den så kallade ”Byrdin” tog makten genom att övertala olika varelser att dom inte kunde lita på varandra att människor kunde bli härskare ifall dom lätt honom bli deras ledare. Människorna som var lättlurade och som var lätta att manipulera trodde helt plötsligt att alla magiska varelser var onda och ville skada dem. Just när Byrdin och människorna var som starkast så blev dom besegrade. Det är där Daniele och Yme kommer in. Deras folk har och hade speciella krafter, dom är och var de starkaste levande varelserna i hela universum. Byrdin och hans arme och alla andra trodde inte på dom, sådana som dom skulle ju vara utdöda borta för alltid eller hur? men dom var inte det visst dom var inte många, mer än hälften hade dött flera 1000 år tidigare då en ond häxa vid namn ”Idyn” hade försökt döda dem. Tillsammans lyckades Danieles och Ymes folk att sära på värdarna mellan människorna och de andra, dom tog även ifrån människorna deras krafter. Människona och Byrin försökte att ta sig tillbaka många gånger men kraften var för stor. 

I flera år tusende har det varit fred i den magiska världen medan människorna inte kunde släppa tanken på att en gång ha tillhört den världen. Tyvärr visade sig att Byrin inte var en människa inte heller alla hans medhjälpare, många av dem var andra magiska varelser och inte människor, det gjorde att magin fanns bland människorna trots att dom förflyttas till en helt annan värld. Lyckligt viss kunde dom endast använda sina krafter i deras värld och den var inte stark nog att komma till den magiska världen. 

Men nu idag så har människorna visat sig vara smartare än någon trott men ändå inte. Människorna vet så mycket som dom aldrig vetat men ändå vissa saker kan dom trots sin så kallade teknik inte lösa. Dom tror t.ex att deras värld skapades i något som dom kallar Big Bang, antagligen för att dom glömt vad som hände för så länge sedan och många av dom har helt tappat tron på magi. Vilket i för sig är ganska bra eftersom dom som egentligen inte är människor inte kan använda sina krafter, om dom inte tror att dom har några. Trots det har det nu kommit till ett kritiskt läge. Nya ledare, nya magiska tokstolar som tror att dom kan ta över hela universum har börjat samla ihop magiska varelser bland människorna. 

Det skulle inte egentligen ha haft så stor betydelse om det inte varit för det faktum att deras antal är så stort att deras magi kan bryta barriären mellan värdarna. Det är just därför som Daniele och Yme nu befinner sig i människornas värld för att stoppa dem från att utföra domedagen. Daniele dotter till deras folks ledare. När hennes far behövde hjälp visste Daniele att hon var tvungen att hjälpa till. Dom kan inte riskera att människorna och dom andra tar sig tillbaks till den magiska världen. Yme ska egentligen inte vara i människornas värld men hon kom ditt ändå antagligen för att hjälpa Daniele.

Dom var äntligen framme vid den stora bäcken som ringlar sig genom landet. ”Är du säker på att du vill göra det här Daniele?” Allt stannade inget rörde på sig inte ens vinden blåste och allt ljud var borta och det enda Daniele kunde höra var sången hennes mor brukade sjunga för henne.

Lyssna till ditt hjärta

Lyssna till din själ 

Vad säger dom dig

Jo, följ din väg

Den stig som leder

Till ditt öde

Ödet som just är ditt

Daniele andades ett djupt andetag innan hon svarade ”Ja, jag måste göra det här det är mitt öde precis som för alla andra. Det hänger på oss nu Yme, vårt folk har gjort det förut så varför skulle inte vi kunna göra det” Yme log. Daniele visste inte om det den här gången berodde på att hon egentligen ville gråta eller för att hon förstod vad hon menade. Yme sträckte fram handen och Daniele tog sin hand och la den i Ymes. Sedan gick dom tillsammans mot bäcken och mot portalen. 

Det kom ett ljus och sedan var dom där. Framför dom låg ett slagfält och direkt när dom kom igenom portalen hade det stått människor, vampyrer, trollkarlar, varulvar, kentaurer och många fler framför dem. Just när dom tog det första steget så svingades ett svärd och träffade Yme i magen. Yme märkte inget för hon stod och tittade på Daniele. Daniel hade två pilar i ryggen. Men ändå log dom båda. Kanske för att det inte fanns tid att gråta eller för att dom båda visste att dom var tillsammans på vägen som lede till ödet. Ödet som ibland tar oväntade vändningar. 

Skriven av: Jennelie