Skyddsängeln Zura (Gästnovell)

Jag kunde inte röra mig, det var som om jag satt fast. Jag försökte skrika men orden fastnade i halsen. Jag trodde att det var slutet, jag trodde att jag skulle dö. Men jag dog inte. Zura hade räddat mig den dagen. Hon hade dragit mig upp från det mörkaste mörkret. Nu satt hon bredvid mig på bänken och tittade ut mot sjön som om hon väntade på något. Egentligen visste jag ju vad hon väntade på men jag ville inte säga det. För om jag sa det visste jag att hon skulle gå sin väg och aldrig komma tillbaka. Vi satt där en stund under tystnad. Zura sa inget men det var för att hon väntade på att jag skulle säga det. Jag ville så gärna att det skulle fortsätta att vara som det var innan, innan Zura räddat mig, innan något av det här hade hänt. Men om det aldrig hade hänt skulle jag aldrig ha träffat henne. Medan vi satt där så tänkte jag tillbaka på allt. På vad som hänt och på vad som skulle hända. Zura skulle försvinna för alltid och jag skulle tvingas vara ensam igen. Jag ville inte vara ensam, det var nog även därför jag inte ville att hon skulle gå. Zura var den första som någonsin sätt mig och jag gissar på att jag var den första och enda människan som sätt henne.

Hon var väldigt vacker, Zura. Hon hade långt vågigt hår som hade samma färg som solen. Hennes ögon var stora och skimrade i alla olika sorters nyanser av lila och hennes leende var perfekt. Hennes vingar syntes inte men jag hade sett dom en gång. Då hon räddat mig. Hennes vingar var vackra, dom var grädd-vita som molnen är ibland när det är solnedgång.

Tiden gick men egentligen ville jag bara att den skulle stanna, för då skulle även hon göra det. Hon satt fortfarande och väntade, väntade på att få gå. Jag undrar om hon skulle sakna mig, jag skulle i alla fall sakna henne. Hon var min första riktiga vän. Jag tog ett djupt andetag och rättade på mig. ”Du, Zura jag....” Zura vände sig mot mig och samtidigt som jag gjorde det kunde jag se tåren som rann nedför hennes kind. Solen gjorde så att tåren såg ut att vara i guld. Hon var till och med vackrare när hon var ledsen. Jag tog en ny ansat att säga det men jag stoppades då hon tag i mig och tryckte mig mot henne. ”Säg det inte” sa hon och just då kändes det som om mitt hjärta skulle brista. ”Jag lovar att jag aldrig kommer glömma dig” sa hon. ”Jag kommer aldrig glömma dig heller, Zura. Du var min enda riktiga vän” Hon släppte mig och flyttade sig lite längre ifrån mig. Sedan torkade hon bort tårarna som rann. ”Jag är fortfarande din vän, det kommer jag alltid att vara” sa hon och tittade på mig. ”Vem vet en dag kanske vi ses igen” Hon log och när hon gjorde det kunde jag inte hålla mig från att le jag med. Sedan reste sig Zura upp och jag gjorde det samma. Vi tog varandras händer och just då så trodde jag verkligen på det hon sagt, vi kanske kunde träffa varandra igen en dag. Men innerst inne visste jag att det här var sista gången. Sen släppte hon min hand och gick rakt ut i vattnet, och när hon gick så sjunk hon inte. Jag såg då vingarna på hennes rygg. När hon kommit till mitten av sjön vände hon sig om och log mot mig, fortfarande så välde de ned tårar nedför hennes kinder och jag visste att det gjorde det på mig med. Sedan så kom det en slags dimma som slingrade sig runt Zura och snart så försvann hon bland den. Hon var borta. ”Hej då” viskade jag.

Min skyddsängel hade nu gjort det hon kom för att göra. Hon hade räddat mig från att dö. Men innerst inne visste jag att jag hade vart död hela tiden. Zura var den som gett mig liv och nu när hon var borta så var även livet det.

Skriven av: Jennelie

Hehe, känns som om jag bara publicerar gästnoveller nu för tiden. Men annars skulle ju sidan aldrig uppdateras, så det är jättebra att du skickar in Jennelie!

Själv har jag inte skrivit noveller på ett tag nu. Beror väl på tidsbrist antar jag. Påbörjade ju en uppföljare till Olyckan i Syskonkärlek (Orkar inte fixa ihop en länk, men den finns här på sidan så det är bara att leta runt lite), men har helt och hållet kört fast så vet inte om den nånsin blir klar.

Men nu har jag höstlov, så kanske skriver ihop något då! :-)