Olyckan i Syskonkärlek Del 3 (Slutet)

Klicka här för att komma till del 1

Klicka här för att komma till del 2

Jag kom aldrig över hans död. Inte ens nu – 14 år senare – har jag slutat viska hans namn om kvällarna.

     Jag träffade aldrig någon annan, skaffade aldrig en familj. Det enda jag har är minnet av Alex.

     Några år efter hans död började jag spela fiol. Jag skrev egna låtar, låtar utan text. Jag har bara spelat dem för Alex, ingen annan. För de skulle inte förstå vad de betydde.

Jag har jobbat i flera veckor med den här låten. Och igår när jag spelade den förstod jag att det är det vackraste jag någonsin skapat. Den handlar om Alex. Om allt som han var, och skulle ha blivit.

     Jag parkerar, och kliver ur bilen med fiol och stråke i ena handen, och en bukett med rosor i den andra. Alex var aldrig särskilt förtjust i blommor, men rosor älskade han. Speciellt klarblåa, ungefär som mina ögon. Det är såna jag bär på nu, med ett vitt band virat runt stjälkarna.

     Hans grav ligger borta vid en liten damm. Jag brukar sitta där, bredvid gravstenen, och bara vara. Fundera, gråta lite då och då, viska hans namn. Jag är tacksam över att han fick den här platsen, det förtjänade han.

     När jag kommer fram kan jag inte låta bli att höja på ögonbrynet. Dels för att det var Alex som lärde mig, och dels för att någon har varit där, och lämnat kvar en ensam, blodröd ros. Dra åt helvete, vem du nu är, tänker jag och slänger ner den ensamma rosen i dammen. Alex gillade aldrig rött. Under de nitton år han levde bytte han favoritfärg stup i kvarten, men han bytte aldrig till rött, det berättade han för mig. Rött påminde honom bara om blod, och dessutom tyckte han att röda rosor var alldeles för vanliga. Alex var mer den originella typen.

      Jag lägger varsamt ner buketten med de blåa, och läser sedan långsamt vad det står på gravstenen, trots att jag gjort det säkert miljontals gånger tidigare.

Alexander Joshua White

1993-2012

Med stråken i min högra hand börjar jag spela. Långa drag över strängarna. Och sen är jag inne i den. I världen där det bara är jag, fiolen och Alex. Där hamnar jag jämt när jag spelar ute vid graven. Fast han åldras inte, som jag. Han ser ut precis som jag minns honom. Gänglig, svart hår som ligger snett över hans ena öga, mörka ögon som ser guldiga ut i ljuset.

     Han står stilla och vacker mittemot mig, följer mina rörelser.

     Jag spelar på ett sätt jag aldrig gjort förut. Jag spelar med tårar. Jag spelar som om jag aldrig tänkte sluta. Allt är tillägnat till Alex, och jag skulle kunna spela i all evighet. Men låten varar inte i all evighet, och till slut beger jag mig tillbaka till den riktiga världen – där Alex inte finns kvar. Dock finns han kvar i mig. I mina minnen. För Alex är så mycket mer än en kille jag gick och blev kär i. Han är min bror – en del av min familj. 

Skriven av: Mimsan

Ärligt talat så är det här nog det bästa jag skrivit, någonsin. Jag blev verkligen jättenöjd med den!

   Håller nu på med en uppföljare ☺ En händelse som utspelar sig efter bilolyckan, men innan den här sista scenen. Den börjar vid begravningen, om man ska vara exakt.