Ljuset i dina ögon, Del 6

Jag har aldrig haft såhär tråkigt som jag har nu. Klockan är två på dagen, och Josef bestämde sig för att gå omkring själv en stund. Jag tyckte det lät som en bra idé, bara han lovade att inte ta livet av sig. Det var menat som ett skämt, fast ingen av oss skrattade. Hur som helst, det lovade han i alla fall. Och nu går jag omkring här i huset utan något att göra, och trots att han lovade gnager oron inom mig.

Jeanette är här, som igår, och jag måste kämpa för att inte gå fram och strypa henne. Jag har ingen lust att hamna i brottsregistret, så det är väl det som talar emot. Men jag kan göra något annat, jag kan få henne att hata sig själv.

Jag går in i vardagsrummet, och till min stora besvikelse är pappa inte där. Typiskt, det hade varit så mycket enklare om han var här, för jag vet att han hade ställt sig på min sida. Jag är inte säker när det gäller mamma, hon säger sällan emot Jeanette, och när det gäller Jeanette så menade jag det jag sa till Josef – det är något fel på den kvinnan.

Jag slår mig ner i den lediga fåtöljen och försöker se avslappnad ut när jag säger: ”Han försökte ta livet av sig. På samma sätt som Janet dog.”

Min mamma stelnar till, men Jeanette förblir uttryckslös. ”Varför skulle han det?”

Jag tänker inte nämna att det kan ha varit lite mitt fel också, jag är ändå orsaken till att han lever nu, så om en del av det var mitt fel har jag gottgjort det nu. ”Han hörde vad du sa igår, om att du vill byta hans liv mot hennes.”

Jeanette börjar skratta. Men va fan, tänker jag och suckar. Hon skrattar en stund, ett häxlikt skratt. ”Josef bryr sig inte. Han skulle aldrig låta sig påverkas av mina åsikter. Nej, du ljuger.”

Jag reser mig hastigt upp, kokandes av ilska. ”Jag hittade honom mitt i natten på tågrälsen. Jag är rätt säker på att han inte satt där för nöjes skull.”

”Åh, det här är säkert Josefs påhitt.” Hon reser sig också upp. ”Han tvingar dig att ljuga för mig, eller hur? Du skulle aldrig göra det självmant. Jag känner dig Bella, du är en fin flicka. Nästa gång du ser honom, säg att jag har fått nog! Att jag inte vill ha honom mer! Jag vill aldrig se honom igen! Han får göra vad han vill, bara han håller sig borta från mig!”

Jag orkar inte vara den där lilla fina flickan längre. Jag orkar inte bry mig om vad hon tycker om mig längre. Jag skiter fullständigt i att min mammas mun formas till ett litet o när jag säger: ”Du kan ta dig i röven, Jeanette. Eller dra åt helvete. Eller… Gör vad fan du vill, men om jag någonsin ser honom ledsen på grund av dig igen, tänker jag inte vara någon fin flicka mer. Då är det den här flickan du kommer få möta, otrevlig och jävligt stridslysten.” Så, det där borde göra susen, tänker jag när jag går ut ur rummet. I hallen möter jag Josef, som kollar gillande på mig.

”Hej”, säger jag lite nervöst. ”Hur mycket av det hörde du?”

”Bara det storslagna slutet. Jag tror aldrig jag har hört dig säga röven förut.”

Jag kysser honom.

”Bella! Bort ifrån honom, nu!” Det är min mammas röst, och hon är minst sagt rasande. Men inte på mig… ”Vad har du gjort med henne!?” skriker hon åt Josef. Jag börjar tro att båda våra mammor har någon psykisk sjukdom av något slag. Josef får febrilt upp dörren, och flyr. Jag försöker fly efter honom, men mamma håller mig i ett hårt grepp. ”Släpp mig!”

”Han förändrar dig Bella. Du är inte dig själv. Åh, Jeanette hade rätt om honom hela tiden.” Jag fattar inte. Varför pratar alla om Josef som om han är den onda jäveln i sagorna? Den lömska, som visar sig vara opålitlig. Då kommer pappa in genom den redan öppna dörren, och jag vet att jag är räddad.

”Vad är det som pågår? Varför skriker ni? Och varför fick jag syn på en flyende Josef? Han sprang ju som om det gällde livet.”

”Det gjorde det också”, säger jag och blänger på mamma. ”Han var tre minuter från att dö i natt, och nu flyr han från två psykotiska kvinnor.” Mamma släpper mig, och innan någon hinner säga något har även jag flytt.

Skriven av Mimsan.

Hehe, var faktiskt inte meningen att båda mammorna skulle bli galna. Funderade på att ändra det, men bestämde mig till slut för att låta det vara.