Dödsänglarnas kedjor

Jag sjönk ner på den sunkiga marken, och gömde ansiktet i händerna. Hennes blick på andra sidan bäcken brände i min rygg, men jag orkade inte bry mig. Jag brydde mig inte om något nuförtiden. I en hel månad hade jag varit fast här – fastkedjad som ett djur. Kedjan var fäst i ett halsband, likt sådana man använder på hundar. Skillnaden var att mitt var gjort av järn påverkat av magi och varje gång jag försökte ta mig loss skar det vid halsen. Det hade aldrig börjat blöda, så länge hade jag aldrig försökt, men det hade varit på gränsen ett par gånger.

Flickan på andra sidan. Alla säger att hon är som jag. Men vi är olika som natt och dag. Hon är natt, jag är dag. Utseendemässigt är vi kanske lika. Med ett par svarta änglavingar, mörkt flikigt hår, tatueringar som symboliserar döden. Vi var från samma folkslag, men så mycket skilde oss ändå åt. Hon med sin kaxiga utstrålning. Den mystiska personligheten, en svårläst blick. Hela hon var en stor gåta. En gåta jag försökt lösa i flera år.

Och så jag då. Blyg, lättläst som en bilderbok.

”Hur länge har du varit fast här? Alla där hemma tappade räkningen efter en månad eller så”, sade hon stöddigt och jag höjde blicken.

”Fyra-fem månader.” Det var första gången någon av oss sade något till varandra sedan hon kom hit – två veckor sedan.

Hon gav mig en snabb nick och vände sig sedan åt andra hållet.

Men den största skillnaden mellan oss var hur vi såg på våra liv. Hon älskade det, jag hatade det. Hon kunde inte tänka sig ett liv utan de becksvarta vingarna som prydde hennes rygg och sträckte sig cirka två meter bort på vardera sida. Jag drömde om ett sådant liv. Ett liv som vanlig människa. Då skulle jag inte vara fast här, och då skulle jag slippa se död varje dag. Det var det vi dödsänglar var till för. Vi höll koll på tillvaron i världen, och när någon dog, var det vår uppgift att kontakta mästaren, också så kallad Liemannen. Men vi änglar kallade honom mästaren.

”Det vi gjorde, betydde det något för dig?” sade hon plötsligt med den där oberörda tonen hon så ofta använde.

”Jag vet inte vad du pratar om”, ljög jag. I själva verket mindes jag allt i detalj. Hur våra läppar pressats mot varandra. Hennes släta händer som smekte min rygg under vingarnas fäste.

”Du har aldrig varit bra på att ljuga, Jake Flores. Du vet vad jag pratar om. Men du skäms. Skäms för att du bedrog Helen. Ni lovade att vara varandra trogna till slutet. Men jag vet hur det är – trogen.” Hon sade ordet med en suck av ilska.

”Vad menar du?” frågade jag avvaktande.

”Du älskar mig, gör du inte? Det är bara att erkänna”, sade hon med den där självsäkra rösten som fick mig att krympa. Vi betraktade varandra ett tag. Hon på den västra sidan av bäcken, jag på den östra. Min blick avslöjade allt hon behövde veta. Jag var förälskad. Efter den där kvällen tillsammans med henne, visste jag att det var rätt. Men hur skulle jag göra med Helen? Vi hade varit ihop i drygt ett halvår nu, och vi hade haft våra gräl. Jag mindes speciellt ett av dem, det som suddat ut mina känslor för henne.

Det hade handlat om våra föräldrar. Hennes rika som ständigt klagade på att hon tog sig friheten att umgås med en dödsängel. Än hade hon inte berättat att vi faktiskt var förälskade. Hon vågade inte. Hennes föräldrar var överbeskyddande och väldigt stränga. De hade övervakningskameror i alla fjorton rummen och kodlås till Helens rum så att hon skulle stanna i sin säng om natten. I alla fall sade hon det. Jag själv hade bara sett hennes hus utifrån, på fem meters avstånd.

Så mina föräldrar då, inte mycket bättre. Det skulle inte förvåna mig om de inte visste att jag försvunnit och var fastkedjad – till fånga av människorna. Mina föräldrar hade aldrig haft någon större koll på vad jag gjorde. Det var inte det att de inte hade tid. Det var det faktum att de inte ville. De hade varit inställda på en flicka, om det jag hört stämde hade min mamma velat ha en liten dotter sen barnsben. De flesta trodde att min mamma hade någon psykisk störning i hjärnan eller något. När hon väl bestämt sig för något, var hon fast besluten om att det skulle bli så. Så när hon såg att det blev en pojke, började hon genast gråta, och det var långt ifrån glädjetårar hon fällde den dagen. Och värre blev det när jag började växa upp, och vingarna växte sig synliga. Men först vid femårsålder fattade jag hur mycket hon hatade mig. Tiden innan det trodde jag att jag var lika älskad som alla andra barn.

Min pappa blev också bestört när han såg att jag var en pojke, och inte en flicka. Han hade nog aldrig något emot mig, egentligen. Men han älskade min mamma över allt annat, och spelade med.  Han blev förtvivlad när hon blev förtvivlad, han skrek åt mig på hennes befallning, han slutade bry sig när hon slutade bry sig.

Det var väl det vi bråkade om, vem som hade värst föräldrar.

”Jag måste hålla dig hemlig Jake, hur illa är inte det?” hade hon sagt med en vädjan om tröst. Men jag hade ingen lust att trösta henne. Tidigare under dagen hade jag fått syn på mina föräldrar. Tvekande hade jag hejat på dem, men de hade bara vänt och låtsas som om de inte hört mig.

”Dina föräldrar vet i alla fall vem du är.”

Hon hade upprört rest sig upp så att stolen välte. ”Var inte sådär löjlig nu igen! Dina föräldrar vet visst vem du är!”

”Nej, det gör de inte. De vet att jag heter Jake för att det var de som gav mig namnet. De vet att jag är en dödsängel för att vingarna inte är osynliga. Och de vet att jag är deras livs största besvikelse. Men de vet ingenting om… mig.” Hon hade gått ut ur rummet med bestämda steg och gett ifrån sig stön av irritation. Det var då det hände. All kärlek jag gett henne tog jag tillbaks. Och all kärlek hon gett mig släppte jag taget om. Den där känslan jag fick av att se på henne, blev blott ett minne.

”Erkänn”, fortsatte hon och jag ryckte till av att komma på vart jag var, och vilken situation jag befann mig i.

Men jag kunde inte erkänna. Jag kunde inte erkänna något som inte var sant. Det var något speciellt med henne, en speciell känsla jag fick när jag såg på henne, men det var långt ifrån kärlek.

”Tracey…” började jag, men resten av orden kom inte ut. Något tryckte ner dem, och höll dem inne.

”Ja?” frågade hon och lade huvudet på sned.

Trots bäcken som skilde oss åt, kändes hon så nära. Som om hon satt bredvid mig. Hennes andetag mot min hals, hennes händer runt min nacke.

”Hur gör du det där?” undrade jag med en koncentrerad blick. Hon satt där borta, även hon med en kedja som höll henne kvar. Så hur kunde jag känna hennes beröringar?

”Vad?”

”Du…” Hur skulle jag förklara? Det var säkert bara illusioner, så om jag berättade skulle hon tycka att jag var helt vrickad. Kanske var jag det också…

”Jag?”

”Du var här, precis bredvid mig.”

Hon fnös lite, men verkade förstå mig. ”Vill du veta hur en riktig beröring känns?” Utan att vänta på mitt svar hade hon börjat vada ut i bäcken. Någon slags dragningskraft fick även mig att gå ut i det iskalla vattnet.

Hennes händer placerade hon på mina axlar, och utan att jag själv var medveten om det placerade jag mina runt hennes midja. Vi stod nu tätt – tätt – intill varandra. Jag kunde känna hur hennes hjärtslag bultade långsammara och långsammare, och till slut var de inne i en normal rytm. Mina egna bultade istället snabbare och snabbare på grund av hennes närhet. På grund av hennes kalla händer på mina axlar, och de iskalla ögonen som på så nära håll såg in i mina.

”Förstår du skillnaden mellan en verklig, och en overklig beröring nu?” frågade hon. Därefter ställde hon sig på tå, för att sedan kyssa mig. Men det konstigaste av allt, var att jag besvarade den.

Järnhalsbandet skavde mot halsen, men det spelade ingen roll. Allt jag var medveten om, var hennes läppar mot mina. Tills något varmt rann ner längs min hals och ner mot ryggen. Halsbandet hade trängt igenom huden till slut. Tracey slutade tvärt och såg på mig med en skrämd blick.

”Fortsätt, det är okej”, bad jag och försökte ta tag i hennes hand, men hon backade snabbt undan.

”Det är inte det”, sade hon med en röst som frös mig till is. ”Lyssna, någon är här.”

Då hörde jag det. Andetag som tillhörde människorna. Bågar som spändes. Det var dags. Den så kallade ”Dödens ceremoni.” Bågskyttarna användes bara som en säkerhetsgärd, ifall någon av de fångade dödsänglarna skulle få för sig att rymma eller skada någon.

Själva ceremonin gick ut på att två utvalda personer, som tränats till det från väldigt tidig ålder, skulle slå oss änglar med käppar. De skulle se till att det var lungorna som skadades, så att vi fick lida en plågsam död.

Tracey, som annars brukade vara så säker och trygg, darrade nu av rädsla och kunde knappt stå upp. Jag ville gå närmare henne, omfamna henne och säga att allt skulle bli bra – även om det inte skulle det. Men kedjan höll mig på avstånd.

Två fullvuxna män kom emot oss. Käpparna höll de slappt vid sin sida.

Jag kunde känna de iakttagande blickarna från människorna. De var bara de lite finare familjerna som fick tillträde till Dödens ceremoni. De såg det som underhållning, att se oss torteras till döds.

Jag mötte Traceys blick för ett ögonblick, och det var inte alls den Tracey jag kände. På något sätt hade hon blivit mindre, hjälplös och ynklig. Jag undrade hur jag själv såg ut, för jag var långt ifrån orädd.

Männen med käpparna stod nu framför oss, och gjorde sig beredda. När hornet ljöd, skulle de sätta igång. Vägen till den andra sidan fick sin början.

Jag blundade, och drömde mig bort någon annanstans. Och innan jag visste ordet av det, kom första slaget.   Jag tappade andan och började hosta samtidigt som slagen regnade över mig.

Längre bort kunde jag höra Tracey skrika. Om jag själv skrek visste jag inte.

Jag klarade inte av att hålla ögonen öppna, utan stängde dem, och föll in i medvetslöshetens värld.

Jag var inte död, inte än. I så fall skulle jag inte kunna se Tracey bredvid mig, och känna vattnet runt omkring.

Tracey såg utmattat på mig ett ögonblick – såg på mig med en blick både varm och kall med all världens känslor i sig – sedan föll vi båda in i en oundviklig död.              

Skriven av: MIG!