Anteckningsblocket (Gästnovell)

Tillhörande Clara

                                                 

Dagens att göra lista!

•Städa rummet                            

•Ringa Mike

•Försöka uthärda den här sommaren!

 

 Dagbok dag 1 

Och ja nu är detta anteckningsblock även en dagbok!

Nu har man kommit till sommar lägret. Ja det är väll som jag hade tänkt mig. Dom har sagt att man inte får gå någon stans utan att förts meddela ledarna. Man får inte vara ensam heller verkar det som. Jag kan bara inte vänta tills den här vistelsen är över, dessutom får jag inte glömma att ringa Mike. Tänk det har gått 12 dagar sen jag sist såg honom. Dumma läger, det har förstört allt. Sommar lovet är snart slut och jag har knappt hunnit göra något! Lägret är ju för människor som är så kallade ”Deprimerade”! Bara för att man har eller ”hade” en farsa som tog livet av sig, ens mamma som dog när man var 3 och för att ens 2 bröder hamnat hos både psyket och fängelse så betyder det inte att man har problem och är så kallad ”DEPRIMERAD”. En dag kommer jag i alla fall komma bort från det här skit lägret och då kommer jag kunna vara tillsammans med Mike igen. Okej nu får det inte plats något mer.

Dag 5

Nu har man varit och paddlat kanot, vad nu det ska vara bra för. Inte hade jag kul i alla fall dessutom var min så kallade ”paddel kompis” inte där. Ha paddel kompis vilken idiot kom på den idéen egentligen? inte jag. Nu är det bara 9 dagar kvar..... hur ska jag orka? 

Dag 9

Nu har man minsann gjort det dom tjatat så länge om. Jag har talat ut mina ”problem” med en ”vän” med andra ord hittade jag någon som verkade vettig, hur nu det är möjligt. Hon heter Maria och bor i en av de andra stugorna på den västra delen av ön. Hon har kommit hit eftersom hennes kille tog självmord, fast polisen tror att det var ett mord. Det sa i alla fall Maria. Hon sa att hennes kille typ alltid varit lite mysko fast då kan man ju undra varför hon var tillsammans med honom? Hon och jag började i alla fall snacka eller vi blev tvingade att snacka med någon och det råkade bara bli just vi två. Hon verkar ganska schyst faktiskt även om hon verkar ha lite problem när det kommer till ilska. För några dagar sen såg jag henne typ smälla till en av dom där över sminkade tjejerna, Nina tror jag att hon hette. Undrar varför? I alla fall nu är det bestämt att vi på den sista dagen ska gå till klipporna. Maria har sagt att hon ska visa mig ett hemligt ställe där man slipper ledarna och alla konstiga människor som faktiskt tror att det här skitlägret kommer hjälpa dom på ett eller annat sätt. God Natt

Dag 12

Idag så var jag Maria och hennes ”nya” kille ute vid änden på ön. Vi tände en eld och satt sen och grilla och sjung konstiga sånger som handlade om allt. Sen kom några andra som jag inte hade en aning om vilka det var. Det var 2 tjejer och 4 killar. jag tror att dom var fulla, det verkade i alla fall så när en av dom försökte kyssa mig. Vilket äckel, efter ett tag gick jag tillbaka hit till mitt sovrum som jag numera delar med Linnea. I över morgon är det sista dagen som tur är. Jag tror inte jag skulle ha stått ut en vecka till. Just nu längtar jag bara efter Mike och Donna (Min hund) Ja antecknings blocket nu är det dags att sova så att det blir morgon någon gång. 

18/6 2018

Jag visste att det skulle bli som det blev egentligen. Mitt anteckningsblock. Jag är 23 idag men det skulle ha kunnat slutat där när jag var 17. Den dagen, den sista dagen på lägret var sista gången jag skulle se på mitt liv så som jag gjorde innan. Nu vet jag att jag hade tur.... nej jag hade inte tur det var jag, jag som faktiskt tog tag i mitt huvud och stannade upp en gång för alla och såg allt som jag missat. Jag hade kanske inte överlevt den dagen ifall jag hade gett upp. När jag var 17 så kändes det som att det aldrig fanns något svar. Det ända som man kunde göra var att ge upp och släppa taget, men om jag inte hade kämpat så skulle allt jag så gärna ville ha gått förlorat. 

Jag ska nu, mitt anteckningsblock berätta vad som hände den här dagen för 6 år sedan. 

Det var den sista dagen på lägret och alla hade därför gått till klipporna som låg en bra bit bort från stugorna. Jag gick med Maria eftersom hon var egentligen den ända som jag kände, trodde jag. När vi kom till klipporna var hon väldigt ivrig att få vissa mig det ”det speciella” stället som visade sig ligga nedanför klipporna.

När jag och Maria kom dit frågade hon mig genast. ”Så vad tycker du, är det inte fint och enskilt. Man slipper alla dom där äckelungarna” Jag visste självklart inte direkt vad jag skulle svara och när Maria såg det var det som om hon skiftade från att ha varit en ”ängel” till en djävul. Hon sa med spydig röst ”Är det något som inte stämmer? Kanske det är för icke passade till vår lilla prinsessa!” Jag frågade direkt om vad hon menade. Men den Maria jag trott mig känna var som bort blåst och nu fanns bara en väldigt skrämmande människa framför mig. ”Jag vet att du försöker sno Simon från mig” Simon var Marias nya kille som av någon anledning aldrig dök upp till platsen. Jag hade tidigare fått höra från en av hans vänner, Tim (Killen som hade försökt kyssa mig) något i den här stilen ”Simon? Sist jag såg honom bråkade han och Maria, det sista han sa till mig var att hon måste ha blivit knäpp!” Vad menade du med det, hade jag sagt till honom därav han svarat ”Hon hade hotat honom ett par gånger, sist med kniv. Det skulle inte förvånat mig ifall han gjort slut med henne och nu inte vågar visa sig.” Men så var inte fallet. Simon var död. Maria hade mördat honom 2 dagar innan natten då vi vart på änden av ön. Det var även Maria som mördat sin ”gamla” pojkvän, han hade inte tagit självmord. Maria var psykiskt sjuk, det kan man nog antagligen förstå eftersom hon dödat 2 personer och hon verkade knappast känna någon skuld över vad hon gjort. Okej åter till vad som hände. 

Vi började bråka och en stund senare hoppade hon på mig och jag föll. Hon försökte kväva mig och höll hårt omkring min hals. Jag försökte slita mig loss men det gick inte, hon var för stark. Jag kände hur huvudet blev tyngre och hur luften försvann och allt blev mer och mer suddigt. Under en kort stund var jag på väg in till döden. Hur jag vet det? jag såg hur livet spolades upp framför mig allt som hänt, både bra och dåligt. Jag såg mamma, pappa, mina bröder, Doris och Mike. Allt bara kom utanförvarning och någonstans när jag var nära döden så förstod jag att jag inte ville ditt. Jag ville leva hur hårt och tufft det än var jag ville inte dö. Det var inte min tid och som i ett trollslag var jag tillbaka i verkligheten med Maria som höll om min hals. Jag tittade runtomkring mig i hop om att det skulle finnas en sten eller något annat att slå henne med. Höger om mig bara några decimeter ifrån min arm låg en ganska tjock pinne. Jag sträckte mig efter den men samtidigt som jag försökte lyfta upp den så kände jag hur tung den egentligen var och luften var på väg att ta slut. ”Du kommer ingenstans Clara, det är slut!” Nej det var inte slut tänkte jag svingade pinnen så hårt jag kunde mot Maria. Den träffade henne med sådan kraft att hon tappade taget och ramlade, rakt ned i vattnet. Sedan kom hon inte upp. Jag andades häftigt och kände åter igen hur luften och kraften kom tillbaka. Ingen hade hört eller sett vad som hänt eftersom platsen låg ganska långt ifrån klipporna där dom andra var. Jag reste mig upp på mina svaga ben och hasade bort mot den riktning där klipporna låg, där de andra var. Den första som såg mig var Tim och när han såg mig var han nästan på väg att svimma tror jag. Han bara pekade och direkt när de andra såg mig så började skriken och ledarna sprang direkt fram till mig. Det verkade som om alla trodde att jag skulle dö men det var inte jag som hade dött. För jag hade kämpat för livet och livet hade därför kämpat för mig.

Skriven av: Jennelie (Även hennes bilder.)