Ljuset i dina ögon, Del 5

Jag slår upp ögonen. En dröm. Bara en dröm. Men när jag vänder mig om är han inte där. Nej, jag kan inte se honom dö igen. Så som jag gjorde i drömmen tar jag på mig sandalerna och springer. Månen är dold bakom träden och jag vet att hans ögon är det enda ljus jag har, fast den här gången tänker jag inte låta dem slockna.

Jag kommer fram till tågrälsen, och ser honom sitta där, exakt som i drömmen. Min blick flyttar sig bort mot träden där tåget kommer kika fram, men det kommer aldrig. Snälla, ber jag. Avståndet mellan oss minskar. Snälla. Jag är nästan där nu. Snälla.

”Josef?” Han ser inte på mig. Han stirrar ut i tomma intet. Han öppnar munnen för att säga något, men stänger den sedan igen. Det är ingen idé att försöka få kontakt, så jag hjälper honom bara upp och tar honom därifrån. Solen jag nämnt så många gånger är helt försvunnen nu, och jag är säker på att jag har förlorat honom för alltid.

Vi sätter oss på tågperrongen. Jag ser att han har på sig armbanduret jag gav honom i present förra året. ”Hur mycket är klockan?”

Han svarar som en hypnotiserad. ”Halv två.”

Vi sitter tysta några sekunder, sekunder långa som timmar. ”Om tåget hade kommit, hade du försökt fly?” frågar jag för att bryta den obekväma tystnaden.

Han ser ner i marken när han svarar nu. ”Nej.”

Jag vet inte vad jag mer ska säga, Vad finns det att säga i en sån här situation? Det känns som om någon flyttat om i mitt ordförråd, så att orden blir omöjliga att hitta. Borta. Lika borta som Josefs sol. Lika borta som glädjen. Då susar tåget förbi, och jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Det var så nära. Så nära att jag förlorade honom.

”Hur mycket är klockan nu?”

”Tre minuter över halv.”

Tre minuter från döden. Det finns folk som kommer ännu närmare, fast tre minuter är tillräckligt för att få mina axlar att skälva och jag känner att tårarna tagit sig ut. Varför gråter jag? Om det är någon som ska gråta så är det han. Men han bara sitter där, känslolös och kall.

”Varför? Varför, Josef?” Jag vill inte gråta. Jag vill inte. Men det går inte att stå emot, och jag är oerhört tacksam över hur mörkt det är. Det räcker att han hör mig när jag snyftar och flämtar och har mig.

Han suckar. ”Minns du vad min mamma sa? Att jag inte har några drömmar, inga mål med livet?”

Jag nickar.

”Det finns en sak jag vill.”

Jag väntar en stund på att han ska fortsätta, fast det gör han inte. ”Vad?”

”Jag vill bli älskad.” Det känns som om någon strimlar sönder mig när han säger så. Strimlar mig i små bitar, och jag känner mig hemsk.

”Det är du! Och det trodde jag att du visste. Jag älskar dig över allt annat.”

Nästa gång han pratar hör jag att även han börjat gråta. ”Du kunde inte säga det. I tältet, jag sa att jag älskar dig, men du sa inget tillbaka. Och vi hörde ju båda två vad min mamma sa om mig. Hon hatar mig.”

”Det gör hon inte alls! Hon menade inte vad hon sa. Hon bara sörjer Janet. Och vad gäller mig, så… Jag var inte beredd på att du skulle säga det, så jag blev chockad, och sen var det försent. Men jag älskar dig! Jag har älskat dig sen vi var tretton!”

Något förändras i hans blick. Den känslolösa kalla personen försvinner, och tårarna blir mer än bara rinnande droppar som smakar salt. Det blir verkligen tårar, som är här för att man bara vill få ur sig allt. Som är här för att man är ledsen. Som är här för att man tycker att ens liv är ett rent helvete!

Han lutar sig mot mig, och hela han skakar när han säger: ”Det är mitt fel Bella. Det är mitt fel att hon är död.”

”Det är det inte alls! Du kunde inte göra något.”

”Det var min idé. Hon ville inte ta vägen över tågrälsen, men jag fick henne att göra det ändå. Du vet hur hon var, hon ville aldrig visa sig svag. Så hon följde med mig.”

Jag vet inte vad jag ska säga. Ända sen hon dog har han sagt att det var hennes idé.

”Varför berättade du inte?”

”För att jag skämdes, för att jag kände mig så skyldig, och det gör jag fortfarande. Min mamma skulle säkert tagit livet av mig personligen om hon visste.”

Jag lägger armarna om honom, och han ser så ynklig ut där han halvt sitter, halvt ligger ihopkrupen i min famn. Jag flyttar undan håret ur hans ansikte och betraktar hans ljusa ögon, mina små ljus.

”Det var inte det hon sa som påverkade mig, det hon sa om att hon ville byta mitt liv mot Janets. Det var hur hon sa det. Hon skämdes inte, hon tvekade inte en sekund när hon sa det. Hon verkade mest glad för att hon kände så, som om det var rätt.”

Jag borrar ner mitt ansikte i hans hår och känner doften av hans schampo. ”Ta inte illa vid nu, men det är något fel på den kvinnan, det är därför hon tycker att sånt där är rätt.”