Ljuset i dina ögon #3

Vi har äntligen lyckats ta oss ner för berget och sitter nu på sanden och stirrar bort mot horisonten. Jag lyssnar på vågorna och kan nästan känna vattnet omge min kropp.

”Vill du bada?” Hans röst är bara en viskning men det är tillräckligt för att jag ska bli helt hysterisk inombords. Jag vill höra mer. Han skulle kunna läsa upp ett helt tal för mig, jag skulle ändå inte bli nöjd.

”Vi kan väl göra det imorgon. Om vi gör det nu måste vi springa upp till huset och hämta badkläder för att sedan springa tillbaka. Det är för varmt!”

Han höjer lite på ögonbrynen och flinar. ”Vem sa att vi behöver badkläder?” säger han och drar av sig t-shirten. ”Kom igen, Bella. Det blir kul! Vi har sett varandra nakna förut. Dessutom är det fullt med vatten därute!” Det är såklart meningen att han ska peka på havet, fast det ser mer ut som om han pekar på ett moln med formen av en kanin.

”Okej då. Men kolla bort när jag tar av mig. Eller, jag vet. Kolla bort tills jag ropar!” befaller jag. Han vänder sig om. Jag tar av mig det randiga linnet och shortsen, och slänger dem bakom mig samtidigt som jag springer ut i vattnet. Vågorna är högre än jag trodde. Inte så-dana som man kan surfa på – de blir aldrig så höga här – men höga för att vara guppvågor. Jag ska precis ropa på honom när jag märker att han redan vänt sig om och kollar rakt på mig. Jag ger honom en ilsken blick och lägger armarna i kors. Det ser han inte, för mina armar är dolda under vattnet.

”Förlåt!” ropar han. ”Jag kunde inte motstå frestelsen!”

Jag suckar, och han tar av sig resten av kläderna. Jag kollar bort en stund, för motsatt till honom har jag inget intresse i att se honom naken. Det hände en gång av misstag när vi var tretton. Han hade precis klivit ut ur duschen när jag öppnade dörren för att gå på toa – på somrarna är vi som en enda stor familj. Vi springer fram och tillbaka mellan husen. Jag hann bara få en snabb skymt av honom då han skyndade bakom draperiet. ”Bella, ut härifrån, nu!” väste han. Jag var på väg att stänga badrumsdörren när han tillade: ”Och snälla, berätta inte om det här för någon!” Det hade jag inte gjort heller.

När han hade sett mig naken förut vet jag inte. Och jag undrar om jag vill det…

Jag vänder mig om igen. Han syns inte till någonstans. Då känner jag något eller någon som rycker tag i mitt ben. Jag skriker panikslaget och hamnar under vattnet. Under vattnet får jag syn på en suddig Josef. Såklart, vad hade jag väntat mig? Luften tar slut och jag simmar upp till ytan. Josef är redan uppe och skrattar åt mig. Skrattar. Jag stelnar till. Han skrattar verkligen. Och han ser lycklig ut. Solen är nära nu.

”Allvarligt talat trodde jag inte att du skulle bli så rädd!” säger han och jag blänger på honom.

”Jag blev inte alls rädd! Du vet väl att jag har tagit teaterkurser?” Det har jag inte. Men jag har sagt det sen vi var tretton, så varför sluta nu?

”Kom igen. Du kunde köra med det där tricket när vi var tretton, men inte nu! Dessutom har du inte alls tagit några teaterkurser.”

”Hur vet du det?”

Han flinar. ”Jag frågade dina föräldrar.”

Jag försöker slå till honom men han backar. Då hör jag röster. Jag kollar bort mot stranden och ser en familj packa upp filtar och handdukar.

”Fan”, säger jag.

Josef följer min blick. ”Nu ligger vi illa till.”

Jag ser på våra kläder. Japp, vi ligger riktigt illa till nu.

”Finns det någon annan väg hem till oss? Om vi kan ta oss hem kan vi sätta på oss kläder och sedan gå tillbaks och hämta dem på stranden.”

Josef pekar mot skogen. ”Det finns en väg genom skogen. Fast det kan komma människor där. Sen måste vi över vägen för att komma till husen, och det lär inte bli en trevlig syn för grannarna.”

Jag suckar. Grannarna sitter för det mesta ute och det krävs ett mirakel för att de ska sitta inne en varm dag som den här. Men vad har vi för val? Någon kommer se oss nakna hur vi än gör.

”Vi tar skogen”, säger jag bestämt.

”Varför inte bara be någon slänga hit kläderna?”

”För att det är förnedrande”, väser jag.

Nu är det han som suckar. ”Jag har en plan. Vi väntar tills de är i vattnet, sen springer vi upp, rycker åt oss kläderna och springer in i skogen.”

Det låter faktiskt som en rätt bra plan, fast hur vet vi om de tänker bada över huvud taget? De kanske bara tänker sitta där i sina solstolar!

”Tänk om de aldrig går ner i vattnet.”

”Då får vi väl vänta tills de går härifrån!”

Så vi väntade, och efter en stund var de alla i vattnet.  

”Är du beredd?” frågar han och jag nickar.

Han börjar gå inåt och jag följer efter. När vi kommit lite längre in springer vi, och vi skrattar för att allt är så galet. Jag kan känna deras blickar i ryggen, och jag är säker på att föräldrarna panikslaget säger åt sina barn att titta åt ett annat håll. Vi tar tag i våra kläder och kutar in i skogen.

Vi är påklädda igen och är på väg hem. Jag är helt slut. Det har hänt en hel del idag.

”Kan vi inte tälta i natt?” frågar han plötsligt.

Ett minne från när vi var tretton spelas upp i mitt huvud. Jag skulle tälta med Josef och Janet på deras tomt. Allt slutade med att jag sprang hem till mig och grät av rädsla. Vi bestämde att alla skulle berätta en varsin spökhistoria innan vi somnade. Josefs blev mer rolig en läskig. Min blev rätt larvig, men Janets, den var hemsk. Hon berättade om en ande som vandrade omkring i skogarna. Hans offer var barn och ungdomar. Han slog dem i huvudet med hammare, hängde upp dem i träd, skar dem i halsen, högg dem med yxor. Jag försökte intala mig själv att inget av det hon sa var sant, men Janet var en bra berättare. Så jag skrek och sprang hem till mig.

Josef ser förväntansfullt på mig.

”Jag vet inte riktigt. Det gick inte särskilt bra förra gången direkt”, säger jag tvekande.

”Vi behöver inte berätta några spökhistorier.”

Jag tvekar en stund till, men säger sedan ja.

Vi öppnar dörren och kliver in. Jag försöker bestämma mig för något att sova i. När vi var tretton spelade det ingen roll. Men nu är jag kär, och nu har jag kysst honom.

Jag hör att Josefs mamma Jeanette är här. Hon och mina föräldrar sitter i vardagsrummet och pratar – om Josef och Janet.

”Jag förstår hur jobbigt det måste vara, jag förstår. Jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle känna om jag förlorade Bella”, säger mamma. Hon har alltid varit bra på att lugna folk. Det finns något speciellt i hennes röst.

”Hon var den som skulle ha blivit något av dem! Hon hade en framtid. Jag minns första gången hon sa att hon skulle bli designer, hon var så fast besluten om det. Ingen kunde få henne att ändra sig.

Josef däremot, jag undrar om han drömmer om en framtid över huvud taget. Har han några mål? Vill han verkligen bli något? Förstår du vad jag menar?”

”Ja, jag förstår vad du menar”, svarar min mamma.

Jag kollar på Josef, som kollar ner på golvet. Han lutar sig mot väggen, och ser sedan på mig. Hans ögon är helt tomma. Pupillerna är som två svarta hål man faller ner i och aldrig tar sig upp ur, om han inte låter en gå. De ljusa irisarna är bara gråa. Jag brukar kunna hitta något där, sorg, glädje, ilska, men nu är de bara grå. Hela han är uttryckslös för tillfället.

Jag kan bara tänka mig hur min pappa ser ut där han sitter, fast med två kvinnor utan vett. Han har alltid gillat Josef.

Jeanette suckar och låter likgiltig när hon säger: ”Jag önskar att det var ombytta roller. Att hon klarade sig, och att han dog. Gud, jag skulle göra vad som helst för att byta hans liv mot hennes.”

Jag behöver inte ens se på Josef, jag vet redan att känslorna kommit tillbaka. Orden fastnar som en stor klump i halsen, så han hinner före med att säga något innan jag hinner protestera.

”Vi ses hemma hos mig, kom när du är klar.” Han öppnar ytterdörren, går, och stänger den nästan ljudlöst efter sig.