Ljuset i dina ögon #2

Vi sitter på ett berg och ser ut över havet. Det glittrande vattnet är nästan bländande och vågorna är små. Jag funderar på något att säga, men inget jag kommer på känns rätt. ”Det kommer kännas bättre.” Det skulle jag kunna säga, fast jag är inte säker på att jag tror på det. Hittills den här sommaren har jag inte sett skymten av den Josef jag känt under alla dessa år. Han är borta, fast bakom en vägg av sorg och hemskheter. Jag vill hjälpa honom att krossa den, splittra den i tusen bitar. Fast varför skynda på processen? Nej, det är nog bättre att låta honom göra det själv, i sin takt.

”Jag trodde inte att jag skulle sakna henne såhär mycket”, säger han plötsligt.

Jag lägger min arm om hans axlar och han ser tacksamt på mig. ”Tack.”

”För vad?”

”För att du finns.” Jag fryser till is ett ögonblick. Han har aldrig sagt något liknande till mig tidigare. Om jag har rätt så har han inte gett mig en komplimang över huvud taget, någonsin. Att tacka någon för att personen finns, det är stort. Troligtvis menade han att jag är här nu, när han har det som jobbigast, men hur jag än tolkar det, så blir jag överväldigad.

”Oj… Det var… fint sagt.”

Han log, inte som innan hennes död, men det var i alla fall ett äkta leende. Ett leende som han gav till mig.

”Är det okej om vi… typ… pratar om henne?” frågar han och jag nickar hastigt.

”Visst, när du vill.”

Han tänker en stund, drömmer sig bort i minnen. Ett skratt närmar sig, fast det kommer aldrig. Väggen av sorg och hemskheter är i vägen. Det rycker till i mina fingrar. Jag vill ta tag i väggen och slita den i stycken. Jag vill höra honom skratta. Jag vill att han driver mig till vansinne med sina skämt. Jag vill att han ska le så att tänderna syns och ögonen glittrar! Le så att hela han ser ut som en sol!

”Minns du när vi hittade henne och hennes pojkvän i soffan?” Alla mina tankar om den hemska väggen som stänger in alla leenden och skratt försvinner när jag hör hans röst. Den är till och med sorgsnare än han själv, som om den gråter.

Jag nickar, för ja, jag minns. Janet var sexton, jag och Josef tretton. Det var här i sommarhusen. Jag sov över hos dem. Jag och Josef skulle gå ner för att dricka vatten. Då fick vi syn på dem. Nakna, i soffan med bara en filt över sig som inte gjorde någon nytta. Och de gjorde det. Jag behövde inte se mycket, jag visste. Hur som helst, vi båda fick panik och sprang in i varandra. Han hade vänt om och börjat springa upp igen medan jag fortsatte neråt. Vad jag skulle ner och göra har jag ingen aning om. När man har panik tänker man inte, det märkte jag då. Så vi sprang in i varandra, ramlade, och hamnade i en hög på golvet. Och det gjorde vi inte tysta som möss. Janet och hennes pojkvän stannade upp och stirrade på oss. Det var mitt i natten och mörkt, men jag kunde se mord i Janets blick.

”Va fan gör ni här!?” röt hon.

”Förlåt, men om ni ville göra det privat kunde ni ha gått in på ditt rum”, sa Josef och jag kunde knappt hålla mig för skratt.

”Håll käften och försvinn härifrån jävla snorungar!”

Hon behövde inte säga till oss två gånger. Vi försvann upp för trappan som två kanonkulor.

Det var mycket som hände den sommarn, när vi var tretton. Mycket har förändrats sen dess.

”Det är ett fint minne”, får jag ur mig.

Han instämmer med ett svagt ja som knappt hörs på grund av den högljudda vinden. Då, utan någon som helst förvarning, kysser han mig. Och fastän jag knappt är medveten om vad som händer, så kysser jag tillbaka. Jag faller in i en annan värld där det bara är jag och Josef som existerar. Hans mun smakar tandkräm, och jag är nästan säker på att min också gör det. Då känner jag en välbekant doft. En blandning av glädje och leenden. Josef. Han luktar alltid – glatt på något vis. Det låter inte klokt, det medger jag, fast det är så det är. Och att jag kan känna den där glädjen nu, det är ett bra tecken! Han är inte helt borta.

Jag faller tillbaks till verkligheten igen, där det inte bara är vi, utan allt annat också. Hans ljusa ögon är fästa på mig.

”Wow”, säger han. ”Det där har jag velat göra i tre år nu.”

Jag blir uppriktigt sagt förvånad och lyckas inte dölja det.

”Japp, det var väldigt mycket som hände sommaren vi var tretton”, säger han och bakom en gardin av mörkblont hår kan jag se att han rodnar. Då kommer jag att tänka på en sak. Det har inget med saken att göra, det är bara ett trevligt lite minne från sommaren vi var tretton.

”Kommer du ihåg när vi beskrev varandra med ord som börjar på bokstäverna i våra namn?”

Han nickar och det drar lite i mungiporna. ”Japp. Kommer du ihåg vad du beskrev mig med för ord?”

”Jobbig, omogen, störig, egoistisk och feminin.” Jag minns allting så tydligt, allting som hände den sommarn.

”Just det. Du vägrade berätta vad feminin betydde, så jag slängde ut ditt godis genom fön-stret.” Det minns jag också. Jag har nog aldrig hatat honom så mycket som jag gjorde då.

”Jösses vad vi var besatta av godis då. Det var det ända som betydde något i våra liv.”

Han ler, ett leende som når ögonen. Han ser fortfarande inte ut som en sol, men om jag ger honom lite tid, kommer den tillbaka då? Jag vet att den finns där, redo att komma ut och visa sig.

”Jag vet inte hur det är med dig, men jag är fortfarande besatt av godis. Det kommer jag nog alltid vara”, säger han och det känns nästan som om allt är som vanligt.

”Jag har taggat ner lite med det, fast hur sjutton kan man motstå choklad?”

Han kysser mig igen. Sen lägger han sig på rygg och blundar. Jag skulle kunna betrakta honom i all evighet! Inte för att han är sådär oemotståndligt vacker, för det är han inte. Bara för att han är Josef. För att han är min.

Jag lägger mig på rygg bredvid honom och sluter ögonen jag också. Vad har man för val när solen skiner rakt i ansiktet på en?

”Kommer du ihåg vilka ord du beskrev mig med?” frågar jag plötsligt.

Han svarar självsäkert: ”Barbarisk, elak, lat, lättretlig och aggressiv.”

Jag skrattar. ”Du måste verkligen ha hatat mig.”

”Inte lika mycket som du hatade mig.”

Det var inte sant. Jag hade betett mig som om jag hatade honom, för att verka tuff. Men innerst inne var han det bästa som hänt mig.

”Jag hatade dig aldrig. Inte egentligen. Vi var som syskon.”

Något skymmer solen. Jag slår förbryllat upp ögonen och i samma ögonblick känner jag hans läppar mot mina. Det hårda berget under oss försvinner, och vi hamnar på ett fluffigt moln istället. Jag placerar mina händer om hans nacke, för att hålla kvar allt hos mig. För att låta lyckan sprudla en stund till. Och han kämpar inte emot. Han behåller det som jag, för att sedan minnas det resten av livet.