Jag sneglar på Josef. Leendet jag
alltid brukar hitta i hans ansikte är spårlöst försvunnet. Det har det varit
ända sen hans syster Janet dog – två veckor sen. Det var på påsklovet. Hon blev
påkörd av ett tåg när hon och Josef skulle gena över rälsen. Jag gillade henne
aldrig, fast jag önskade inte heller att hon skulle dö. Varför skulle jag göra
det?
***
”Vill du ha något?” frågar jag
försiktigt. Det är första gången vi träffas sen begravningen, och jag har
absolut ingen aning om hur jag ska bete mig. Han svarar med en lätt
axelryckning och slår sig ner i soffan. Det har aldrig varit såhär svårt att
umgås med honom. Allting har alltid varit så enkelt. Hela vår relation är rätt
enkel. Vi är väldigt bra vänner – mer än väldigt bra, vi träffas på de flesta lov
och vissa helger. (Vi använder sommarhusen alla årstider, inte bara på sommaren.)
Första gången vi träffades var här, i sommarhusen. Vi var sju år, och det var
första sommaren jag spenderade här. Josef knackade på, och log med hela
ansiktet när jag öppnade. Hans hår var ljusare då, nästan vitt. Nu kan man
nästan kalla honom brunhårig, nästan.
Han frågade vad jag hette och hur många år jag var. Josef har aldrig varit
särskilt blyg av sig. Alltid rätt framåt och aldrig rädd för att säga vad han
tycker. Och tack vare det kan jag nu säga att han är min bästa vän.
”Minns du hur vi träffades?” frågar
jag och sätter mig bredvid honom. Han nickar, ser på mig, och klämmer fram ett
klent litet leende. Det försvinner hastigt, och kvar är bara ett rakt streck
tillsammans med ett par sorgsna ögon.
”Förlåt för att jag är så tråkig”,
säger han och jag skrattar till. Typiskt Josef att ursäkta sig i fel
tillfällen. Om han råkar ta sönder något, då skyller han bara ifrån sig. Förlåt får han bara ur sig när han inte
ska få ur sig det.
”Säg inte förlåt, det är okej att vara tråkig när man sörjer. Du vet, när man
råkar putta ner någons skor från
bryggan och ner i havet, då ska man säga förlåt, inte skylla på vinden.
Speciellt inte när det är helt vindstilla.” Det var när vi var 13 år. Han
hämnades på mig, vad jag hade gjort kommer jag inte ihåg, men han slängde ner
mina nya Converse i sjön, och sen dess har vi inte sett skymten av dem. Josefs
föräldrar tvingade honom att leta efter dem. Och det gjorde han, hela tiden
klagandes för att det inte var hans fel, utan vindens.
”Det har du nog rätt i, men Bella, vet
du vad? Man ska säga förlåt när man råkar
äta upp någons godis också, inte skylla på katten. Speciellt inte när katten
inte finns.” Just det, det var därför han hämnades. Både jag och Josef är helt
galna i godis och kan göra vad som helst för att få tag i det. Jag vet, det är
ingen bra vana, men att bita på naglarna är inte heller bra och hur många gör
inte det? Jämfört med det är godis faktiskt ganska trevligt.
Jag önskar jag kunde säga att Josef
blivit mognare nu, att han aldrig skulle slänga i någons skor i sjön, men
tyvärr kan jag inte säga det utan att ljuga. Man vet aldrig med honom. Ibland
känns det som om han kan göra vad som helst. Det kan vara både positivt och
negativt, beroende på situationen.
”Vad tänker du på?” frågar han lågt.
Det känns så konstigt att se honom såhär. Förut var han den gladaste personen
jag kände, och jag hoppas att jag inte förlorat den personen för alltid.
”Inget”, svarar jag kort. Jag
förväntar mig att han ska tjafsa emot, säga att jag visst tänker på något, men
han förblir tyst.
Skriven av: Bloggägaren.
Nästa del kommer när jag känner för att lägga ut den! Hela berättelsen är i stort sett klar, så ni behöver inte oroa er, det finns ett slut ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar