Älskad in i döden

Det fanns ingen utväg. Ingen väg att vandra för att överleva. För döden låg som ett täcke över oss. Den fanns överallt, och ingen skulle komma undan. Hela tiden hörde man folk som skrek eller snyftade på grund av att någon de höll kär hade blivit smittad. Smittad för att sedan försvinna till den andra sidan. Det vi kallar – döden.

***

Jag drog henne närmare mig. Hon lutade sig mot min axel och grät ut.

”Lova att du inte lämnar mig”, snyftade hon och såg på mig med de bruna ögonen som nu var blanka av tårar.

”Jag lovar”, viskade jag och smekte henne över huvudet och ner mot ryggen. ”Jag lovar”, viskade jag igen, men vi båda visste att löftet var tomt. Vem som helst kunde bli drabbad, vare sig man lovade något eller inte. I en sån här situation var ett löfte bara ord. Ord som egentligen inte betydde något.

Jag ville skydda henne. Jag ville göra allt bra igen. Men hur tusan skulle det gå till? De få som fortfarande levde hade inte en chans, och när som helst skulle även de tas till den andra sidan.

Då böjde hon sig fram och hostade upp blod. Fan, tänkte jag. Hon kollade panikslaget på mig.

”Gå härifrån, jag får inte smitta dig”, nästan skrek hon.

”Jag går ingenstans”, sa jag bestämt.

”Nej, du har rätt. Jag går.” Hon gjorde en ansats att resa sig, men jag höll henne tillbaka. Hennes blick stannade på mig. Klistrade sig fast på mig. Sökte sig in i min för att försöka förstå varför jag gjorde som jag gjorde.

”Jag lämnar dig inte, Ells. Om du nu ska dö, vill jag vara den sista du ser.” Min röst höll inte, och tårarna var för starka för att jag skulle lyckas hålla emot.

”Men då dör du också”, snyftade hon. Hennes blick föll ner på golvet – på blodet hon hostat upp.

”Chansen att jag överlever ändå är inte särkskilt stor. Vad jag än gör, lär jag dö.”

Ellie, eller Ells som jag brukade kalla henne, suckade men lät mig få som jag ville.

”Stanna inte för att du känner dig tvungen. Jag klarar mig bra på egen hand.”

Nu var det min tur att sucka. Jag visste redan att hon egentligen inte behövde min hjälp. Men jag älskade henne över allt annat. Vi var som matchande klädesplagg. Passande pusselbitar. Romeo och Julia! Vad sjutton skulle jag lämna henne för!?

”Jag stannar”, sa jag med en viss klang i rösten som ingen kunde säga emot.

En kvart senare var hon död, och jag själv skulle dö när som helst.

Hon hade börjat vrida sig i våldsamma kramper och skrikit på hjälp trots att hon vetat att hjälpen inte fanns. Jag var på väg fram till henne när benen vek sig under mig och jag hostade blod. Jag kämpade fortfarande för att få röra vid henne en sista gång innan hon skulle för-svinna. Hon lyckades vrida på sig, och såg mig i ögonen. Djupt, djupt in i ögonen. Hon såg rakt igenom mig, och det kändes som om hon kunde läsa mina tankar.

Jag älskar dig. Du är den enda som betyder något, och jag hatar att behöva säga hejdå.

Ungefär så tänkte jag. Om och om igen. Och jag hoppades med det lilla hopp jag hade kvar, att hon förstod.

Efter en stund slutade jag hosta, och hon slutade röra på sig. Hennes bröstkorg hävdes upp och ner, alltså var hon inte död! Än…

Jag kröp fram till henne, och tog hennes hand i min. Hennes ögon var nästan slutna.

”Jag skulle göra vad som helst för att låta dig leva”, sa jag, ”det vet du väl?”

Hon nickade och sa sedan med svag röst: ”Men jag skulle inte tillåta dig, Aaron. För då skulle du ändå dö, och vad har jag då för livsglädje kvar? Alla andra jag älskar är ju redan döda.”

Med det sagt lämnade hon mig och jag brast i gråt för första gången på fyra år. Efter ytterligare en kvart låg jag livlös i en sjö gjord av mina egna tårar.

***

”Upp med dig! Vi har mycket att göra!” röt en grov mörk röst. Jag slog upp ögonen. Sakta i backarna, varför slog jag upp ögonen. Hur slog jag upp ögonen? Jag var död, men kände mig mer levande än någonsin.

”Lever jag?” Det där var nog det dummaste jag sagt.

”Såklart du inte gör! Tror du att du är odödlig?”

Nej, det trodde jag förstås inte. Men vad skulle jag tro då? Ingen förklaring som dök upp i mitt huvud lät vettig nog.

”Är jag i himlen?” var jag tvungen att fråga.

”Ja, och jag är Gud själv i hög person.”

”Är du? Ta inte illa upp nu, men när jag har föreställt mig Gud har jag… Alltså… Jag trodde inte att han skulle se ut som… du… typ.”

Mannen som kallade sig Gud stönade högljutt och blicken blev så vass att man säkert skulle kunna hugga genom berg med den.

”Nej! Jag var ironisk! Du är inte i himlen och jag är inte Gud!”

Jag satte mig upp och såg mig omkring. Nej det var sannerligen inte någon himmel här inte. Inte ens ett fönster. Troligen var jag så långt bort från himlen jag kunde komma. Frågorna jag hade virvlade omkring mig överallt och jag kände mig kvävd, varm, kall, yr, glad, ledsen, förvirrad – allt på en gång! Mannens ord lät konstiga i mina öron och jag klarade inte av att ta in dem. Var jag drogad eller nåt? Då kom jag att tänka på Ellie. Var hon också fast i ett rum utan fönster och utan frihet med en man som kallade sig Gud? Eller var hon verkligen borta? Sådär borta så att hon aldrig kommer öppna munnen igen och hennes kropp kommer att ruttna bort. Allting var en enda stor sörja av frågor och tankar.

Han som kallade sig Gud slängde en bok bredvid mig.

”När du läst den borde du få en bättre uppfattning om vart du befinner dig”, sa han och kliade sig på huvudet. ”Jag heter Mats, förresten.” Han gick ut genom en dörr jag inte hade sett. Den hade smällt in i de gråa, tråkiga betongväggarna.

Jag tog upp boken och läste på framsidan.

EN HANDBOK OM DÖDEN – ALLT OM HUR DET GÅR TILL NÄR MAN DÖTT

Det här var inte klokt. Inget av det här var klokt! Jag borde inte vara kapabel till att göra det här. Jag borde ligga still med tomma ögon och ett hjärta som inte slog. Då märkte jag att det faktiskt inte gjorde det. Och inte andades jag heller. Jag levde med ett hjärta som inte slog och lungor som inte behövde luft. Fler tankar lade sig på de andra: Har jag några fungerande or-gan därinne över huvud taget? Är det här någon vansinnig grej som händer när man dött? Har jag blivit vampyr och överlevt? Nä, ingen blodtörst.

Jag öppnade handboken och började läsa.

1. Vad gör du här och vart exakt är här?

Du är här för att du på ett eller annat sätt har dött. Det kan ha varit en olycka, eller så är du bara väldigt gammal. Nåja, du är död, slutdiskuterat! Så vart är du nu då? Svar: Under jorden. Vissa tror att man hamnar i himlen/helvetet och vissa tror att allting bara blir svart. Men de har fel. Man hamnar under marken. Det låter kanske knäppt. Det är rätt knäppt. Men hur som helst, nu är du här i alla fall och så fort du läst denna handbok kommer du att placeras för att arbeta (du kan läsa mer om det i kapitel 3).

2. Regeringen

Det är väl en självklarhet att det finns en regering. Hur skulle de dödas samhälle annars se ut tror du?

Regeringen består av Eva och Adam, de första människorna på jorden. Nu kanske du tänker något i stil med ”Jaså? Jag som trodde att Lucy – människoapan – var den första människan på jorden.” Där trodde du fel! Charles Darwin var en klok man, men det där hade han fel om! Eva och Adam var de första människorna, och ända sen deras död har de regerat här. De har alltid sista ordet i våra beslut och vi skall visa dem respekt.

3. Vad händer nu?

Nu kommer du sättas inför arbete. Livet tar faktiskt inte slut, och det är inte tillåtet att bara sätta sig någonstans och inte göra någonting.

Hur som helst, jobbet kan vara vad som helst, beroende på vad du är bra på. Om du däremot inte är myndig får du själv välja om du ska jobba eller inte. (Fast med tanke på att du inte kommer att åldras längre, kommer du nog till slut vilja jobba bara för att få lite tidsfördriv.)

Så, R.I.P då! (Som faktiskt inte betyder Rest in Peace, utan Rest is Pathetic.)

Jag slog ihop handboken och lade den bredvid mig. Rest is Pathetic, va!? Jag var i alla fall inte arton än, alltså behövde jag inte arbeta än. Nu behövde jag bara hitta Ellie, så skulle jag bli hel igen.

***

Mats öppnade den sista dörren och jag klev ut i något som liknade paradiset. Det påminde så mycket om Vattnadal i Sagan om ringen att jag började kolla mig omkring efter alver. Jag hittade inga. Istället fick jag syn på en lång slank figur med ryggen mot mig och mörkblont hår som skimrade i solens sken.

”Ellie!” skrek jag och sprang mot henne.

Hon vände sig om och jag sprang in i hennes öppna armar. Jag grät mot hennes axel och kysste henne sedan. Hon besvarade kyssen och det kändes som om jag svävade bland fluffiga små cumulusmoln. Hennes läppar smakade salt, och jag kom att tänka på havet. Det var där vi träffades. Vågorna som sköljde mot våra kroppar, solen som smekte vår hy.

”Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen, Aaron”, viskade hon och drog sin hand genom mitt mörka hår.

”Samma här.” Jag såg in i hennes chokladbruna ögon. Jäklar vad jag blev sugen på choklad! Jag hade aldrig tänkt på det förut, men hela hon var söt som en liten pralin. ”Läste du handboken?” frågade jag bara för att få höra hennes röst.

”Japp, den var helt vrickad. Men ingen av oss är myndig i alla fall, så vi får en hel del tid för oss själva.”

Jag tvinnade en ljus hårslinga runt mitt finger. ”Har du träffat Adam och Eva än?”

Hon skakade lite på huvudet och hennes hårslinga lämnade mitt finger.

”Vi får ta itu med dem sen. Nu vill jag bara vara här med dig”, sa hon och böjde sig fram för att kyssa mig. Våra läppar möttes och jag var helt säker på att mitt hjärta exploderade. Men vad spelade det för roll? Jag behövde det ju ändå inte längre. För jag var död. Jag var död, och det har jag varit i snart tjugofem år nu, utan att någonsin längtat tillbaka till livet igen.

 Skriven av: Mimsan