Eldens härskarinna

Jag gick in i kapprummet och kände allas blickar på mig. Varför var de så intresserade av att titta på mig? Såg jag dum ut? Varför ville ingen ha något med mig att göra? Vad fick mig att bli så annorlunda?

Nästan alla började viska om mig och flina. Alla utan en. Henry, han stod alltid i skuggan av dem andra och såg på. En snöboll träffade mig i ryggen och jag vände mig om för att se vem det var den här gången. Isak, det var ovanligt. För det mesta var det Andreas eller någon av tjejerna. Jag ignorerade alla skratten och gick och satte mig på en bänk.

Dagen fortsatte som vanligt, jag var van. Men varje dag hittade dem på något nytt. Någon ny spydig kommentar om mig eller en ny handling. Oftast slängde dem ner något i toaletten, om dem inte tvingade mig att slänga ner något där. En gång tvingade dem mig till och med att doppa håret däri. Den känslan glömmer jag aldrig. Alla tårar jag fällde. Hur mycket jag bara ville försvinna. Det var första tillfället jag funderat riktigt ordentligt på döden. Skulle det kännas bättre om jag valde den vägen?

Jag kände något vått rinna längs min arm. Någon hade spottat på mig, igen. Sjätte gången på två dagar om jag räknade rätt.

Att komma hem var inte heller vidare skönt. Varje gång jag gick på grusvägen var jag oroad över vad min mamma gjort. Jag minns tiderna innan det gick för långt. Då älskade jag henne, som en dotter ska älska sin mamma. Och då älskade hon mig, som en mamma ska älska sin dotter. Kanske älskade hon mig fortfarande, men hon visade det inte längre. Såklart älskade jag henne nu också, men inte som förut. Jag var inte längre lycklig i hennes närvaro. Jag var rädd, rädd för vad hon tänkte göra med mig, och med sig själv.

Jag klev in genom dörren och kände den unkna stanken. Fast den hade jag också vant mig vid nu. Det här hade pågått alldeles för länge, och jag hade fortfarande ingen aning om vad jag skulle göra.

Hon var inte hemma. Jag visste inte om jag skulle vara lättad eller orolig. Vissa kvällar kom hon inte hem. En gång gick det fyra dagar innan hon öppnade ytterdörren, och klev in.

Jag gick in i köket, satte mig vid bordet och kollade ut genom fönstret. Snön låg sträckt över gräsplan och solen fick den att glittra. Det var så vackert, varför kunde inte jag vara så vacker? Du är vacker, hörde jag en röst säga i mitt huvud. Min brors röst. Han hade sagt det till mig när jag var fyra. Dagen efter hade han dött. Likaså min pappa. De båda hade dött i en bilolycka. Det var nog därför min mor börjat med droger och sprit. Hon ville glömma, och tänka på annat. Jag visste inte mycket om droger. Bara att man blev virrig och att det var farligt. Men hon var trots allt min mamma, och jag kunde inte hata henne. Jag hatade det hon gjorde, och jag var besviken på henne för att hon gjorde det hon gjorde. När hon börjat med det, hade hon ens tänkt på mig över huvud taget?

Eftermiddagen gick, och solen gick ner. Nu var det månen som lös upp den vita snön. Sen blev det helt svart i lägenheten, strömmen hade gått.  Jag öppnade ett skåp och tog fram tändstickorna. Elden var nog min bästa vän. Den fanns alltid där för mig, och lös upp min väg när jag famlade i mörkret. Jag satte mig återigen vid bordet, och tände en av stickorna. Den lilla eldslågan växte sig större på stickan. Men den blev större än vanligt. Först då märkte jag att jag tänt eld på gardinen. För första gången i mitt liv blev jag rädd för elden. Vad hade jag gjort?! Jag ryckte tag i en handduk och försökte släcka elden, men den var för stor. Den spred sig till nästa gardin och skulle snart nå fram till dörren och sätta resten av lägenheten i lågor. Jag släppte handduken och började halvspringa mot dörren. Men jag tvekade, det här var min chans. Min chans att försvinna från världen utan att det såg misstänkt ut. Alla skulle tro att det var en olyckshändelse. Jag stängde istället dörren och lät rummet bli omslutet av elden. Sen satte jag mig på golvet, och bara väntade.

Röken blev tätare, och det blev svårare att andas. Men jag brydde mig inte, nu var det ändå försent att ångra sig. Så jag satt still, och kände värmen komma närmare. Efter ett tag tror jag den snuddade mig, men den brände mig inte. Den skadade mig inte på något sätt. Den bara värmde mig, på ett bra sätt. Det var första gången på länge som jag kände mig riktigt älskad. Jag var älskad av elden. Som dess ”Härskarinna."

Men röken visade inte någon nåd, och allt svartnade för mig.

Skriven av: En tjej som älskar att skriva noveller med underliga slut!