Ensam utan hämnd

Den lilla flickan sprang upp i skogen och grät. Hon visste att dem var ute efter henne, de ville ta henne till sin fånge. Hon sprang så fort hon kunde, men visste inte vart. Hennes föräldrar var döda, det var något hon var tvungen att inse, även om hon inte ville. Hon önskade att allt bara var en dröm, att hon snart skulle vakna upp och allting skulle vara som vanligt igen. Men hon hade en känsla, en känsla som sa henne att allting var på riktigt. Hennes familj fanns inte längre. Hon hade inte längre ett hem att återvända till. Hon skulle säkert aldrig bli älskad igen. Hon skulle dö här ute i skogen, om inte Naiterna skulle hitta henne.

Flickan snubblade över en rot och skrapade upp knät. Hon satte sig upp och lutade sig mot ett träd. Hon lät sitt huvud falla ner i hennes kupade händer. Allting skulle snart vara över. Hon skulle slippa lida mer. I alla fall hoppades hon det.

Månens vita ljus lös upp hennes sotsvarta hår. Hennes tårar blandades med blodet på hennes händer. Hennes föräldrars blod. Hon såg Naiterna framför sig, deras stora kroppsbyggnader och viking inspirerade kläder. Allting var så klart i hennes huvud. Hur de stormat in i byn och dödat allt i dess väg. Allting för att få tag på flickan. Det var den där hemska kraften hon hatade så mycket. Den som gjort att alla kallade henne häxa, den som gjort henne så udda, den som fått henne att förlora allt. Fler tårar rann nerför hennes smutsiga kinder.

Hon såg Naiterna. De hade bränt upp hela staden och dödat allt levande, allt för att få tag på en liten flicka. Och flickan hade dem inte ens lyckats fånga än. Hon tänkte se till att flickan blev säker, om hon bara hittade henne. Men hon kunde inte ha kommit långt, tänkte Loriana och började jakten. Om bara flickan kunde röra lite på sig så skulle det bli enklare att hitta henne. Loriana var trots allt en av dem med bäst hörsel i klanen och skulle kunna höra hennes rörlighet på flera mils avstånd. Hon klättrade upp lite högre på ett berg för att se om flickan syntes till. Hon blickade ut över den enorma skogen, men hittade inget ovanligt.

Att hitta flickan skulle nog bli svårare än hon trodde.

Flickan började gå igen. Om hon satt kvar skulle kylan tränga igenom henne fortare. Nu brydde hon sig inte längre om ifall Naiterna skulle få tag på henne. De fick göra vad de ville med henne. Skada henne på alla möjliga sätt om dem ville. Kasta saker på henne, slå henne, knäcka alla ben i hennes kropp, hon skulle inte bry sig. Bara försöka dö för att slippa smärtan.

Men hon tänkte inte skada någon annan om de bad henne. Det räckte med att folk kallade henne för häxa, hon tänkte inte bli en också. De enda hon tänkte skada om det skulle bli nödvändigt var Naiterna. Hon tänkte hämnas för sina föräldrar, sina två äldre bröder, sin yngre syster och sin nyfödde bror. Alla hade de förlorat livet, tack vare henne.

Hon kände skuldkänslan växa, allt var hennes fel. Om hon inte fötts hade alla varit vid liv och byn hade inte varit svart av sot. Men nu var det som det var. Flera tusen män var efter henne och hon var övergiven. Alla hon älskade hade nu åkt till en plats hon inte kunde följa dem till.

Flickan kom fram till en sjö. Hon övervägde alternativet som kom upp i hennes huvud. Skulle hon, eller skulle hon inte? Vattnet såg kallt ut och vassen vajade i vinden.

Sen fattade hon ett beslut. Hon gick långsamt fram mot sjön. Så fort hon nuddade vattnet for en ilning genom kroppen. Men hon fortsatte gå.

Nu nådde vattnet henne upp till knäna. Känseln i fötterna hade försvunnit och hon darrade när hon vadade fram. Men hon lovade sig själv att inte stanna förrän hon inte bottnade längre.

Till slut nådde vattnet upp till hakan. Nu hade hon ingen känsel kvar alls och det bultade i hennes huvud. Det blev djupare och djupare. Hon kände inte sjögräset under hennes fötter längre. Lusten av att försöka simma tillbaka var stor, men hon intalade sig själv att ta sig längre ut istället. Att simma var hon inte särskilt bra på, men hon flaxade med armarna och sparkade med benen, och så småningom kom hon längre ut. Hon lät sig själv falla ner mot bottnen och försökte hålla andan. Men luften tog slut och hon föll in i en djup dvala.

Hon öppnade ögonen igen, och försökte ta reda på vart hon var. Var hon i himlen? Eller hade hon av någon anledning hamnat i helvetet? Det första hennes kolsvarta ögon fick syn på var en eld. Lågor som rörde sig. Såg det verkligen ut såhär i himlen eller helvetet?

Hon kunde lätt urskilja konturerna som syntes på andra sidan elden. En människa, eller något.

Var det en Nait? Hade dem hittat henne ändå? Nej, flickan visste gott och väl att Naiter inte såg ut sådär. Naiter bär inte kläder i siden, och Naiter har inte hår ner till midjan som blåser med vinden.

Flickan provade att sätta sig upp. Så fort hon såg sin räddares ansikte såg hon vad det var. En alv. Hon hade sett bilder på alver i böcker, och hört sina äldre bröder prata om dem. Elden lyste upp hennes ansikte och hon såg de spetsiga öronen.

”Jag hittade dig till slut”, sa Loriana och log mot flickan.

Flickan växte med tiden upp med Lorianas klan och anpassade sig efter deras sätt och vanor.

Hon blev en bra stridare och vid 16-årsåldern klarade hon av att strida mot Naiterna, och hämnas för hennes familj. Nu var hon inte längre ensam utan hämnd.

Skriven av: Gissa tre gånger eller klicka på länken ;)