Det sista löftet

Varför kunde du aldrig lyssna på mig? Om du bara för en gångs skull lyssnat på mig hade du kanske suttit här bredvid mig, och kollat på vårt favoritprogram. Men du var tydligen tvungen att vara oresonlig, som vanligt.

Allting kändes fortfarande så nytt. Jag var inte van vid att vara ensam. Det var så tomt, både inom mig och i huset. Det känns som om du tagit med dig mitt hjärta in i döden. För mitt hjärta fanns inte där det skulle. Jag mindes allting så tydligt. Varenda liten detalj, vartenda ord, varenda rörelse.

”Nick lyssna på mig. De kommer att döda dig! Snälla gå inte dit”, bad jag.

Han drog snabbt på sig jackan och snörde på sig skorna.

”Vi ska bara snacka affärer, de är bra killar. Jag har umgåtts med dem i flera månader nu”, sa han självsäkert.

”Hela er relation har varit en lögn! Jag hörde dem prata om det idag, varför kan du inte bara lyssna på mig? Så fort du gett dem det dem vill ha kommer de att döda dig”, sa jag panikslaget och försökte stoppa honom.

Han smekte mig på kinden, och hans beröring gjorde mig alldeles lugn. Jag såg in i hans klara marinblåa ögon. De var lika vackra som vanligt.

”Lita på mig”, sa han, gav mig en snabb kyss, och skyndade sig ut ur huset.

Hans förbannade vackra ögon! Som vanligt gjorde dem mig slö och vimsig.

Jag hörde när bilen backade ut, och körde ut på vägen. Då vaknade jag till, och insåg allvaret i det hela. Jag klev snabbt i ett par jympadojor och sprang ut. Det regnade, mer än det gjort på flera år. Det öste ner som ett vattenfall. Mina skor var redan dyngsura och det kändes som om jag vadade fram i en sjö eller något. Jag visste i alla fall vart det skulle träffas. Det hade jag hört dem säga. Bakom blomsterbutiken på västra gatan. Det var en bra bit att springa dit. Men vad hade jag för val? Närmsta busshållplatsen låg ju mitt i centrum!

Så jag sprang, så fort jag bara kunde och orkade. Jag kunde inte låta honom dö. Det kunde jag inte. Efter allt han gjort för mig. All den kärlek han gett mig. Allt stöd jag fått när jag behövt.

Jag ville inte att det skulle ta slut, att han skulle försvinna. Jag började få håll. Men jag kunde inte låta dem ha ihjäl honom, så jag fortsatte springa. Hållen blev allt värre och värre, men jag tänkte inte ge mig. Jag kände mig korkad och dum för att jag låtit hans ögon förtrolla mig. Men dem var så vackra, och fick man minsta lilla ögonkontakt med dem förlorade man förståndet. Hjärnan slutar fungera som den ska och världen stannar upp.

Jag kom in på en mindre gata. Det var inte långt kvar nu. Skulle jag hinna? Nu såg jag blomsterbutiken. Jag gick runt den men stannade bakom husknuten för att se om någon var där. Då hörde jag röster.

”Har du pengarna?” hörde jag en välkänd röst säga. Det var han som jag hört i affären.

”Såklart jag har”, svarade Nick. Det kändes skönt att höra hans röst. Den lugnade mig, tills jag kom på varför jag var här. Jag kikade försiktigt fram bakom husknuten. Där stod han. Lika fager som alltid. Han räckte fram en svart portfölj till mannen och mannen ryckte girigt åt sig den. Då kom jag på en sak. Varför i hela friden stod jag här? Vore det inte bättre om jag ringde polisen eller nåt? Om de nu tänkte döda honom, vad skulle jag göra åt det?

”Då är vi väl klara?”

Fler män klev fram ur mörkret. De var väldigt stora och muskulösa.

”Ja, vi är klara. Med dig!” sa mannen och drog snabbt fram en pistol.

Innan jag hann tänka mig för sprang jag fram men stannade när jag förstått vad jag gjort.

”Charlotte! Vad gör du här?” utbrast Nick när han fick syn på mig. Men han lät varken arg eller irriterad, bara förvånad och rädd.

”Så trevligt att frugan skulle vara med och ta farväl. Adiós amigo!” sa mannen och tryckte av pistolen. Skottet träffade Nick i bröstet och han föll ner på marken. Jag fick inte fram orden. Det var som om någon tagit rösten ifrån mig.

”Kom igen nu, vi drar innan snuten kommer!” ropade mannen och dem alla sprang iväg.

Jag rusade fram till Nick. Han var fortfarande vid liv.

”Nick, snälla ge inte upp, fortsätt kämpa nu”, sa jag. Men det var egentligen bara mig själv jag försökte övertyga.

Han mötte min blick och jag drunknade i hans gudomligt vackra ögon.

”Jag skulle ha lyssnat på dig”, sa han ursäktande.

”Vi kan prata om det sen”, sa jag och kände paniken växa för varje sekund som gick.

”Charlotte… det kommer inte att bli något sen, och det vet du”, sa han.

Jag stannade upp. Visste jag verkligen det? Nej, det var inte försent än. Han hade fortfarande chans att klara sig.

”Säg inte så”, bad jag.

Det fick inte hända. Det var bara så ofattbart. Han tog en av mina händer och höll om den.

”Lova mig en sak. Vad som än händer, så lova mig att du kommer bli lycklig. Du har hela livet framför dig, gör något bra av det.”

Jag visste inte om jag kunde lova det, för ett liv utan Nick fanns inte. Jag skulle aldrig bli lycklig utan honom.

Men ändå svarade jag ja. ”Jag lovar.”

Då blev hans ögon tomma och hans hjärta slutade slå. Mina tårar blandades med regnet som fortfarande öste ner. Han var borta, borta för alltid.

Minnet fick mig att fälla tårar. Han hade gjort ett misstag, och det misstaget hade lett honom till döden. Jag hade bestämt mig nu. Jag visste inte om jag gjorde ett misstag eller allting enklare för mig själv. Men när jag gjort det skulle jag inte lida mer i alla fall.

Jag gick ut i köket och började leta i lådor. Då hittade jag den. Den var väldigt vass och silvrig. Jag höll den hårt i en darrande hand. När jag gjort det var det försent att ändra sig. När jag tagit livet av mig fanns det ingen återvändo. Då skulle mitt liv vara utom räckhåll för mig och jag skulle förlora allt. Men vad fanns det egentligen att förlora? Fort som bara den stack jag kniven i hjärtat på mig. Nu visste jag att det var försent att ångra sig. Mitt liv var inte mitt längre. Jag hade brutit mitt sista löfte till Nick.

Skriven av: Ägaren av denna fantastiska blogg/hemsida (Vad man nu ska kalla det)