Hon stapplade fram till det
vidöppna fönstret. Hon placerade sina små handflator på det och kylan från
glaset spred sig i hennes kropp. Allting var fortfarande så nytt för henne. Och
hon var fortfarande så ovan vid det.
Utanför sken solen och folk gick
förbi. Vissa skrattade, vissa grät. Hon hörde inte till någon av dem. Hon
skrattade inte. Hon grät inte. Men hon saknade och sörjde.
Trädtopparna vajade lite lätt och
fågelkvitter hördes oavbrutet.
Uppe på himlen var det fullt av
moln med ett litet hål där man kunde skönja solen och dess strålar som lös upp
dagen. Ett av molnen liknade en fjäder. En stor vacker fjäder. Hon drömde sig
in i ett minne från sin barndom. När hon hittat en fjäder i sandlådan. Då hade
hon trott att fågeln inte ville ha sin fjäder, och därför kastat bort den. Hon
hade undrat hur fågeln inte kunnat se hur vacker den var. Nu hade hon mer
förstånd i sig och fattade att hennes teori inte stämde.
Då hände något på himmelen. Den
blev mörkare, och solen svartnade. Åskan mullrade och blixtar föll ner och
skapade skogsbränder. Hon visste att det nu var dags igen. Lite längre bort
stod dem. Med sina blodröda ögon och ruttna kroppar. De var som onda vampyrer,
fast värre. Istället för att dricka ens blod äter de ens organ. Först fångar
dem sitt offer och trycker ner det på marken. Därefter sliter de sönder kroppen
tills skriket upphör. Sen har de sin måltid serverad. Utan att tillaga dem. De
vill äta organen helt färska och råa.
Hon visste att hon var säker, men
hon fick alltid rysningar när hon såg deras blodröda ögon.
Då fick hon syn på ”de vackra”, som
dem kallades nuförtiden. De var här för att skydda folket. De rödögda gav ifrån
sig tjut av ilska men som vanligt gav de sig inte utan strid. De vackra tog
fram sina pilbågar och gjorde sig beredda för striden som väntade dem. Sen flöt
allting bara på.
Hon iakttog deras strid med
intresse. Deras sätt att slåss på var så olika. De rödögda gjorde allt för att
döda medan de vackra gick på taktiker.
Någon kom in i rummet och på stegen
kunde hon höra att det var hennes storebror Kevin. Han gick fram till henne.
– Vad gör du?
– Jag kollar på striden.
Det tog några sekunder innan han
fattade vad hon menade.
– Vilka vinner?
– Ingen av dem, inte idag. Kriget
mellan dem kommer fortsätta i flera generationer. Men en vacker dag, kommer de
vackra att slutföra sitt uppdrag. Då kommer ingen behöva oroa sig mer, alla
kommer leva i frid.
Kevin beundrade sin systers
fantasi. Hur såg hon allting fram för sig?
De båda stod tysta vid fönstret en
stund.
– Kommer det att bli ljusare?
frågade hon.
– Det beror på hur du menar.
– Min syn. Allting är så mörkt.
Kommer jag någonsin se ljuset igen?
Han led med henne. Hon hade
förlorat ljuset, och en stor del av sin livsglädje.
– Du kan ju alltid föreställa dig
saker, så som du gjorde nyss. Föreställ dig solens ljus, då kommer det aldrig
vara mörkt för dig.
– Men det blir inte samma sak.
Han strök bak hennes hår.
– Du vänjer dig snart och då kommer
du inte ens tänka på det.
– Men om inte…
– Det blir ljusare, jag lovar.
Skriven av: Någon, men kan ni gissa vem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar