Adjö

(Det här är den avslutande delen i en serie. Här under hittar ni de två första delarna.)

> Del 1: Aldrig <

> Del 2: Alltid <

I samma sekund som han försvann återfick jag alla minnen. Allt vi gjort, allt han sagt, allt. Det var tillbaks. Bara sådär. Och då visste jag även vart jag skulle leta för att få se honom en sista gång.

Jag sprang ut ur huset utan att bry mig om de förbryllade rösterna bakom mig.

”Jelena vad håller du på med?!” ropade mamma efter mig. Om hon bara visste… Om hon bara visste varför jag sprang som om det gällde livet.

Jag kunde inte stanna nu. Jag kunde inte fortsätta leva utan ett ordentligt avsked. För jag älskade honom, och jag mindes. Jag mindes alla gånger han hållit sina händer mot min midja. Alla gånger hans hår fallit ner sådär snyggt i hans ansikte. Jag mindes.

Träden stod allt tätare intill varandra och hela skogen såg spöklik ut i det kompakta mörkret. Jag hade fått mjölksyra i benen och visste inte hur länge till jag skulle kunna springa. Hur långt det var kvar visste jag inte heller. Jag visste bara vart jag skulle, och vad jag skulle hitta där.

Mina ben vek sig under mig, och jag föll utmattat ner på den fuktiga marken. Jag svek honom, det visste jag. Tänk om han förväntade sig att jag skulle komma? Och så låg jag här!

”Jelena…” En viskning. Jakes röst. En viskning som vinden bar med sig, bort från mig. Likaså skulle döden göra med hans själ, och här låg jag som den odåga jag var. Nej, jag var ingen odåga. Jag var Jelena, och jag tänkte inte svika honom. Aldrig.

Berget var brant, men vad spelade det för roll? Det spelade ingen roll om jag halkade på berget och dog. Det spelade ingen roll om jag dog av utmattning. Det spelade ingen roll om jag dog över huvud taget. Bara jag försökt mig till ett avsked av Jake. Se in i hans valnötsfärgade ögon en sista gång och bara säga orden. De tre orden: Jag älskar dig. Men det var inte lätta ord att säga, trots att de var sanna. Och frågan var om jag skulle hinna innan det var försent.

Jag kollade upp på berget.

”Du klarar det Jelena…” Ännu en viskning. En viskning som vinden tog ifrån mig. Men det var tillräckligt. Tillräckligt för att jag skulle göra det.

Jag började klättra. Händerna letade ständigt efter saker att greppa tag om och fötterna efter ställen att hitta fotfäste på. Den kraftiga vinden försökte gång på gång att få ner mig och grenar slet i mitt hår och mina kläder. Jag hade rivmärken på mina bara armar och håret såg ut som ett fågelbo. Men varför skulle jag bry mig om det nu? När så mycket stod på spel. Varför tänkte jag på hur jag såg ut? Jag förstod inte. Jag förstod ingenting. Tankarna gjorde mig yr, och fler trängde sig in. Jag skrek. Ett skrik som fick fåglarna att lyfta från träden. Ett skrik som gjorde mig rädd – jag hade aldrig skrikit såhär. Och ett skrik som fick tankarna att försvinna.

Jag var uppe. Äntligen uppe. Det hade tagit hela natten, men jag var uppe. Ljuset värmde mig, men jag hade inte tid att njuta. Snart skulle det vara försent.

Några steg kvar, så var jag där.

”Jelena…” Ännu en viskning. Men den här gången fick jag tag i den. Och jag behöll den – noga med att inte låta den glida ifrån mig.

Sen tog jag ett djupt andetag. Det var dags nu. Sanningens ögonblick. Jag sprang, och kastade mig ut över klippkanten. I en halv sekund föll jag. Därefter fångades jag upp av magin. Det funkade. Jag kunde känna magin flyga omkring mig, den fanns överallt. Jag flög genom portalen, och landade på något hårt liknande asfalt. Det hade funkat. Jag var i änglarnas värld.

Jag sprang genom de mörka korridorerna. Tusen fångar kollade bedjande på mig och jag tvingade mig själv att inte möta deras mörka blickar. Någonstans här fanns han. Om det inte var försent. Han kanske redan var död. Vad visste jag?

En tår tog sig ut och droppade ner på marken. Försent… Ordet betydde så mycket den sekunden. Då fick jag syn på honom. Han satt hopkurad i ett hörn med blicken fäst neråt. Det enda jag såg var den blonda kalufsen i skuggan, men det var tillräckligt för att veta att det var han. Jag satte mig på huk framför gallret.

”Jake”, sa jag. Han tittade upp och kollade förvånat på mig. Därefter reste han sig upp, och satte sig på huk mittemot mig. En fackla på väggen bakom mig lös upp hans ansikte, och jag blev lyckligare än jag varit på länge. För han var här, levande.

”Jelena…” Han rörde vid min hand. Men trots beröringen kändes han så långt borta. Det var inte bara gallret som skilde oss åt. Utan också situationen vi satt fast i.

”Vad gör du här? Och hur kom du hit?” frågade han.

”Jag tog mig genom portalen, som de flesta andra gör antar jag.”

Han kollade på mig. Beundrande men även oroligt.

”Och vad jag gör här… Det beror på. Om det finns något sätt att få ut dig på, så är det väl det jag tänker göra. Om inte är jag bara här för säga… adjö.”

Jag betraktade de vita vingarna som prydde hans rygg. Det här var tredje gången jag såg honom i sin riktiga form. Stranden – då allt det här startade. Kullen i skogen – då jag trodde att allt avslutades. Och så nu – änglarnas fängelsehålor – då allt var på väg att ta slut.

”Det finns inget du kan göra”, sa han med en suck.

En röst jag aldrig hört förut fick mig att rycka till. ”Ljug inte för jäntan! Vi vet båda två att det visst finns ett sätt”, sa en äldre man bakom mig.

Jag såg på Jake men han vägrade möta min blick. Det sårade mig lite, men jag hade inte tid att vara ledsen. Det kunde jag vara sen om jag misslyckades och han dog.

”Jake, om det finns ett sätt måste du berätta för mig. Snälla.”

”Kontrollrummet”, sa han kort. ”Du måste ta dig in i kontrollrummet. På ena väggen sitter en smaragd. Du kan inte missa den. Ta loss smaragden och ta sönder den. Kasta den i golvet eller något. Alla galler kommer att öppnas, och fångarna blir fria.”

Jag misstänkte att det inte skulle bli lika lätt som det lät. Men nu var jag ju ändå här.

”Vart ligger kontrollrummet?”

”Jelena, jag vill inte att du gör det. Har du otur så blir du fångad när du förstört smaragden och larmet går. Har du ännu mer otur dör du när du tar sönder den. Och har du mer otur än så blir du fångad innan du ens sett skymten av kontrollrummet.”

”Riskerar jag inte tillräckligt bara genom att komma hit?” frågade jag och kunde inte hålla tillbaka ett leende. ”Nej, tänkte väl det”, sa jag när han inte svarade.

***

Jag tänkte på allt som kunde hända henne. Om de fick tag på henne, vad skulle de göra? Och vad skulle jag göra… Jag som inte står ut med tanken på att något händer henne, vad skulle jag göra om det faktiskt gjorde det? Förmodligen skulle jag börja kasta saker i väggen, skrika av raseri, försöka slita loss vingarna för att de förstört allting. För jag älskade henne, och det skulle jag alltid göra. Alltid.

”Ta det lugnt! Du skakar så mycket att jag inte skulle bli förvånad om vingarna plötsligt trillar av”, sa mannen mitt emot mig – han som berättat att det fanns ett sätt att rädda mig på.

”Är det ens möjligt?”

Han ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Men eftersom ingenting är omöjligt blir det väl automatiskt möjligt?”

Jag suckade. Oron gnagde sönder mig inifrån. Jag kunde känna hur den rörde sig runt därinne. En obehaglig känsla jag inte visste hur man blev av med. Då hörde jag det. Larmet! Smaragden var sönder. Lättnaden överväldigade mig när jag såg alla galler öppnas. Men lättnaden försvann fort när jag kom och tänka på Jelena. Snälla kom nu, bad jag tyst i mitt huvud.

***

Jag sprang tyst som en mus genom de långa korridorerna. Det höga tjutet larmet gav ifrån sig hade gett mig en chock, men det hade också fått mig att lämna rummet.

Jag kastade mig in i hans öppna armar och han omfamnade mig hårt.

”Vi måste härifrån”, sa han lågt.

Så vi sprang. Sida vid sida. Det påminde om en dans. Han som förde, jag som följde.

Han förde mig till en portal, lik den jag använde för att komma hit.

”Är du beredd?” frågade han och tog min hand.

Jag nickade. Sen hoppade vi. Våra händer släppte aldrig taget. De höll oss samman, och gjorde oss två till en. Jag sträckte mig efter hans andra hand och tog tag i den också. Sen stod vi där och förflyttades tillbaks till den riktiga världen. Och när vi stod där, lovade jag mig själv att aldrig släppa taget.

En dimma slöt sig omkring oss när vi kom tillbaka. Jag omfamnade honom och kunde inte hejda tårarna. Jag hade klarat det. Jag hade fått tillbaks honom välbehållen. Känslan jag fick av att höra hans lätta andetag var obeskrivlig. Jag skulle kunna hålla den ställningen i flera år bara för att få höra när han andades – ut och in – in och ut. Hans händer på min rygg och hans huvud lutat mot mitt. Jag älskade det. Men jag fick inte behålla lyckan länge då han sa: ”Jag kan inte stanna med dig Jelena, det blir för farligt.”

Jag ryckte till och ryggade tillbaka. ”Vad menar du med det?”

”När du förstörde smaragden försämrade du deras krafter, men de kan fortfarande spåra mig. De kommer hitta mig, och dig. Jag kan inte låta det hända.”

”Så inget av det här gjorde någonting bättre?”

”Jo! Såklart gör det skillnad! Men de kan fortfarande hitta mig. De kan fortfarande hitta dig också, men det är inte lika enkelt som att hitta en ängel från deras egen klan.”

”Så det du menar är… att du måste lämna mig?”

Han nickade nästan osynligt i den täta dimman.

”Okej”, sa jag kort, ”gör det fort nu då, innan jag skriker av sorg och ilska.”

”Jelena…”

”Nej, du måste. Och du gör det för att du älskar mig. Jag förstår.”

”Du måste ta dig härifrån. Ta dig så långt bort du kan, om du får chansen kan du byta identitet också. Gör allt du kan för att bli en ny person.”

”Okej.”

Han kollade på mig med en blick full av lidande. Det här var troligtvis sista gången jag fick chansen att se in i de där valnötsfärgade varma ögonen.

Han drog mig närmare sig och kysste mig en sista gång. En avskedskyss.

”Adjö”, viskade han.

Jag försökte få fram ordet, men det gick inte. Det hade fastnat och skulle antagligen sitta fast i flera år efter det här. Dock behövdes inga ord, för mitt ansiktsuttryck sa allt.

Sedan vände han sig om och gick bort från mig, ut ur mitt liv. En svag vindpust satte det stripiga håret i rörelse och fjädrarna på hans vingar vajade lite lätt.

”Jag älskar dig!” skrek jag så högt jag kunde. Han vände sig om och såg inte ett dugg förvånad ut. Jag hörde inte vad han svarade, men kunde se hans läppar forma orden ”jag älskar dig med, min ängel.” Därefter fortsatte han att gå bort från mig, den här gången på riktigt.

Min ängel, tänkte jag, du ska för alltid finnas i mitt hjärta. 

Skriven av: Hon som ritat bilden! :D

(Jag vet att den här delen blev en aning längre än de förra (1,5 A4-papper längre om man ska vara nästan exakt) men jag hoppas det inte gjorde något. Det var inte meningen att den skulle bli så lång, det bara hände liksom, om ni förstår vad jag menar. (Lägg märke till parenteserna i parentesen! Ni kanske har sett att jag startade en omröstning om parenteser på min andra blogg och de flesta har hittills röstat på att man kan sätta en parentes i en parentes. Så nu gör jag det. Förlåt för att jag plötsligt bytte ämne) Parentespartyt är nu avslutat och jag tar mig tillbaka till det riktiga ämnet. Säg gärna vad ni tyckte om novelltrilogin! Egentligen skulle det inte bli något mer efter den första - "Aldrig" - men en viss person i min klass höll inte med om det ;) Sen kom en till och instämde)