onsdag 9 maj 2012

Huset utan återvändo, Sista delen!



Ellie Jones dagbok (tre månader senare)
Det svåraste med förlusten av Colin, var nog att berätta för hans föräldrar. Ännu svårare var det nog för Celia, som på sätt och vis bar ansvaret över det hela. Men jag klandrar henne inte för det, det kan jag inte.
Jag har ännu inte accepterat Colins plötsliga bortgång, jag har inte accepterat att det skulle bli just han. Han och Julie. Vi var fyra stycken, så varför överlevde bara hälften av oss? Det förstår jag inte.
Men en sak är säker. Colin kommer alltid finnas med mig. Jag kommer aldrig glömma honom. Och varje gång jag ser honom framför mig, ser jag den personen som alltid fick mig att skratta. Den personen jag alltid kunde lita på. Min allra bästa vän.
Igår var jag för första gången ute själv vid hans grav. I vanliga fall brukade Celia följa med, men igår gick jag dit ensam. Det påminde mig om alla fina stunder vi hade tillsammans. Och det påminde mig om allt jag ville säga till honom, men som aldrig hann bli sagt på grund av Huset utan återvändo.

Colin Davies tankar (Tre månader senare)
Det är ändå ganska roande att se på henne, utan att hon själv vet att jag gör det. Det verkar som om hon tagit det rätt bra i alla fall. Hon fortsätter livet som vanligt. Visst, hon åker ut till Basingstoke lite oftare, men annars så… var allt som vanligt. Celia dessvärre skulle nog aldrig bli riktigt som förr. Hon var nu mer tillbakadragen och tystlåten än förut. En stor förlust av en fantastisk personlighet.
Men det varken Ellie eller Celia visste – var att vi alla skulle träffas igen. När även de blev tagna av döden, skulle vi återförenas. Min längtan efter Ellie blev större för varje dag. Det fanns så mycket jag ville säga till henne, men som än inte hade blivit sagt – på grund av Huset utan återvändo.

 Epilog

Ellie kunde knappt tro sina ögon, men det hon såg var sant. Det var Colin – som kom gåendes emot henne. Han hade inte förändrats ett dugg sedan de möttes sist, fyra år sedan. Men hon förstod inte! För en stund sen hade allt varit suddigt, lukten av blod hade funnits i luften och hon hade haft det svårt att andas. Men nu… Nu var hon här (vad nu här var för något), med Colin dessutom!
”Vad…?” Mer än så fick hon inte fram.
”Det var en bilolycka Ellie, och du överlevde den inte.”
Då mindes hon allt. En kraftig smäll. Hon hade slagit i huvudet i framrutan, några minuter senare hade allt blivit svart, och när hon öppnade ögonen igen var hon här.
”Men vi är döda, hur kan vi då leva?”
”Det gör vi inte. Vi är i himlen, där de döda hamnar.”
Ellie kollade på honom som om han inte var klok – men insåg snart att det var sant.
”Så det finns en himmel trots allt.” Hon kunde inte låta bli att le. I fyra år hade hon gått omkring och sörjt Colin. Om hon vetat det här hade sorgen varit längtan istället.
Även Colin började le, och därefter hade de två vännerna en lång behaglig pratstund. Där nämndes bland annat alla dessa saker som inte hunnit bli sagda – på grund av Huset utan återvändo.


Skriven av: Mimsan

UPDATE: Märkte just att Colin och Lucys syster Emily i min novell Krossat glas dog på ungefär samma sätt. Hängda med något inristat på ryggen.... Usch vad hemsk jag är!

2 kommentarer:

  1. Superbra! :D Älskar att du slutar alla "styckena" med Huset utan återvändo, sådana detaljer är bara så bra :-)

    SvaraRadera
  2. SV: Shiver är jättebra :D Jag började faktiskt läsa den på svenska, de första 50 sidorna, sen läste jag om hela på engelska. Men jag om jag jämför den delen jag läste på svenska och sen på engelska så gillar jag nog den engelska mer ^^

    SvaraRadera