onsdag 2 maj 2012

Huset utan återvändo Del 5



Colin visste inte vad han skulle göra. Han ville få ut dem, men hur? Om han inte gått med på Celias förslag om att gå hit hade Ellie inte behövt gå igenom det här.
Ett skri fick dem alla att hoppa till. Något liknande ett spöke visade sig. En flicka, i deras ålder gissade Colin. Med en iskall blick närmade hon sig dem.
”V-vem är d-du?” stammade Celia.
Flickan bara flinade. Ellie och Colin utbytte en blick av rädsla.
”Jag är orsaken! Orsaken till Huset utan återvändo!” En spricka bildades i väggen och flickan bara skrattade. ”Mitt namn är Elizabeth”, började hon. ”På min trettonde födelsedag, mördade jag mina föräldrar.” Colin undrade om hon själv visste hur knäppt det hon sa lät. ”Därefter – mördade jag mig själv.”
”Men varför?”
”Mina föräldrar. De brydde sig inte om någonting annat än pengar och ära! Vad spelade jag för roll? Enda orsaken till att de behöll mig var att jag var vacker! Jag gjorde deras rykte bättre! Men pratade de någonsin med mig? Pratade de någonsin med varandra? Nej. Den kvällen vi alla dog, var min mor nära att skjuta min far. Men hon kunde inte, på grund av ryktet. Så jag gjorde det själv.”
”Men vad gör du här? Du är död!”
Elizabeth såg förolämpad ut. ”Såklart vet jag att jag är död! Men tack vare det jag gjorde innan min död – så är jag fast här. Tills någon släpper mig fri.”
”Hur…”
”Om du slutar avbryta mig så slipper du fråga hela tiden! Jo, det är såhär. Om någon tar livet av sig, i det här huset, kommer den personen bli fast här, istället för jag. Alltså måste någon ta min plats för att jag ska kunna lämna den. Därför torterar jag alltid mina offer, innan de dör. För att de ska vela ta livet av sig! Men det funkar aldrig”, sa hon och slutade tvärt. Därefter tog hon fram en yxa, och ingen av dem behövde ens så mycket som en sekund för att lista ut vad hon tänkte göra med den.
”Spring!” skrek Celia och utan tvekan gjorde de som hon sa. De sprang som de aldrig tidigare gjort förut. Genom korridorer, ner för trappor, upp för trappor. Men Elizabeth gav inte upp, hon fortsatte jakten på dem, och såg inte ut att bli ett dugg tröttare.
”Kolla en tunnel!” skrek Celia sedan och pekade. Colin följde hennes blick och som hon sagt, det var en tunnel. De kröp in i den och hoppades för guds skull att Elizabeth inte följde efter dem in i den. Men att hoppas tjänade inte särskilt mycket till i det ögonblicket. Någon (Antagligen Elizabeth) tog tag i Colins fot och höll honom fast. Han ville skrika men varje gång han öppnade munnen kom inget ut. Som om han var stum. Därefter, svartnade allt och han blev medvetslös.

***

Äntligen kunde Ellie se ljuset! De hade nått tunnelns slut, och klarat sig oskadda, trodde hon i alla fall.
”Vart är Colin?!” utbrast hon när hon märkte att endast hon och Celia var där.
Celia svor för sig själv och Ellie kände hur gråten kom. Det fick inte hände honom något. Vem som helst – men inte Colin.
Panikslagna tog de sig in i tunneln igen. De kröp för allt de var värda och efter några få minuter var de tillbaka inne i Huset utan återvändo.
De kollade sig förvirrat omkring. Vart var han? Vart skulle de leta? Plötsligt hördes skrik längre bort i korridoren. De började springa mot skriken – men när de kommit ungefär halvvägs, blev det tyst. Nej, tänkte Ellie och ökade farten.
Längst bort i korridoren kunde hon skymta en nötbrun dörr. När de kom fram till den ryckte Celia upp den och synen de möttes av fick dem båda två att stelna till is. I taket satt en järnstång. Ett rep var fäst i stången, och i repets snara – hängde Colin. Han hade bar överkropp och på hans rygg hade Elizabeth med kniv ristat in orden: Utan återvändo.
Ellie föll sönder inombords. Han var borta. Det var så svårt att förstå. Det gick inte att förstå. Både Ellie och Celia satt kvar och sörjde. Utan minsta lilla tanke på att Elizabeth kunde komma och ha ihjäl dem också.


Skriven av: Mimsan (Ägare av denna blogg)

Nästa vecka kommer sista delen! :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar