Colin visste inte vad han skulle
göra. Han ville få ut dem, men hur? Om han inte gått med på Celias förslag om
att gå hit hade Ellie inte behövt gå igenom det här.
Ett skri fick dem alla att hoppa
till. Något liknande ett spöke visade sig. En flicka, i deras ålder gissade
Colin. Med en iskall blick närmade hon sig dem.
”V-vem är d-du?” stammade Celia.
Flickan bara flinade. Ellie och
Colin utbytte en blick av rädsla.
”Jag är orsaken! Orsaken till Huset utan återvändo!” En spricka
bildades i väggen och flickan bara skrattade. ”Mitt namn är Elizabeth”, började
hon. ”På min trettonde födelsedag, mördade jag mina föräldrar.” Colin undrade
om hon själv visste hur knäppt det hon sa lät. ”Därefter – mördade jag mig
själv.”
”Men varför?”
”Mina föräldrar. De brydde sig inte
om någonting annat än pengar och ära! Vad spelade jag för roll? Enda orsaken
till att de behöll mig var att jag var vacker! Jag gjorde deras rykte bättre!
Men pratade de någonsin med mig? Pratade de någonsin med varandra? Nej. Den
kvällen vi alla dog, var min mor nära att skjuta min far. Men hon kunde inte,
på grund av ryktet. Så jag gjorde det själv.”
”Men vad gör du här? Du är död!”
Elizabeth såg förolämpad ut.
”Såklart vet jag att jag är död! Men tack vare det jag gjorde innan min död –
så är jag fast här. Tills någon släpper mig fri.”
”Hur…”
”Om du slutar avbryta mig så
slipper du fråga hela tiden! Jo, det är såhär. Om någon tar livet av sig, i det
här huset, kommer den personen bli fast här, istället för jag. Alltså måste
någon ta min plats för att jag ska kunna lämna den. Därför torterar jag alltid
mina offer, innan de dör. För att de ska vela ta livet av sig! Men det funkar
aldrig”, sa hon och slutade tvärt. Därefter tog hon fram en yxa, och ingen av
dem behövde ens så mycket som en sekund för att lista ut vad hon tänkte göra
med den.
”Spring!” skrek Celia och utan
tvekan gjorde de som hon sa. De sprang som de aldrig tidigare gjort förut.
Genom korridorer, ner för trappor, upp för trappor. Men Elizabeth gav inte upp,
hon fortsatte jakten på dem, och såg inte ut att bli ett dugg tröttare.
”Kolla en tunnel!” skrek Celia
sedan och pekade. Colin följde hennes blick och som hon sagt, det var en
tunnel. De kröp in i den och hoppades för guds skull att Elizabeth inte följde
efter dem in i den. Men att hoppas tjänade inte särskilt mycket till i det
ögonblicket. Någon (Antagligen Elizabeth) tog tag i Colins fot och höll honom
fast. Han ville skrika men varje gång han öppnade munnen kom inget ut. Som om
han var stum. Därefter, svartnade allt och han blev medvetslös.
***
Äntligen kunde Ellie se ljuset! De
hade nått tunnelns slut, och klarat sig oskadda, trodde hon i alla fall.
”Vart är Colin?!” utbrast hon när
hon märkte att endast hon och Celia var där.
Celia svor för sig själv och Ellie
kände hur gråten kom. Det fick inte hände honom något. Vem som helst – men inte
Colin.
Panikslagna tog de sig in i tunneln
igen. De kröp för allt de var värda och efter några få minuter var de tillbaka
inne i Huset utan återvändo.
De kollade sig förvirrat omkring.
Vart var han? Vart skulle de leta? Plötsligt hördes skrik längre bort i
korridoren. De började springa mot skriken – men när de kommit ungefär
halvvägs, blev det tyst. Nej, tänkte Ellie
och ökade farten.
Längst bort i korridoren kunde hon
skymta en nötbrun dörr. När de kom fram till den ryckte Celia upp den och synen
de möttes av fick dem båda två att stelna till is. I taket satt en järnstång.
Ett rep var fäst i stången, och i repets snara – hängde Colin. Han hade bar
överkropp och på hans rygg hade Elizabeth med kniv ristat in orden: Utan återvändo.
Ellie föll sönder inombords. Han
var borta. Det var så svårt att förstå. Det gick inte att förstå. Både Ellie
och Celia satt kvar och sörjde. Utan minsta lilla tanke på att Elizabeth kunde
komma och ha ihjäl dem också.
Skriven av: Mimsan (Ägare av denna blogg)
Nästa vecka kommer sista delen! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar