Alltid

(Uppföljare till min novell Aldrig)

I flera veckor hade jag letat efter honom. Jag kunde inte låta bli. ’Leta inte upp mig, det tjänar inget till’, hade han skrivit. Men han förväntade sig väl inte att jag skulle lyda? Det tänkte jag i alla fall inte. Aldrig.

”Jelena!” ropade mamma nerifrån köket.

”Ja?” svarade jag.

”Du måste gå upp nu! Har du glömt bort släktträffen redan?”

Jag suckade. Släktträffen hade jag långt ifrån glömt. Det var tanken av att aldrig få träffa Jake igen som tyngde mig. Jag mindes inte hur han såg ut, hur han varit som person. Jag mindes bara honom, och att jag älskat honom över allt annat. Det lät knäppt, det var jag tvungen att erkänna. Jag mindes inte heller varför han lämnat mig och raderat mitt minne. Det enda jag mindes var att det hade något att göra med att han var en ängel. Min ängel.

Jag lyssnade på alla ljud som uppstod i köket. Tallrikar som klirrade när de stötte emot något. Bestick som plockades upp med ett rasslande ljud. Vattnet som spolades när mamma satte på kranen. Det var ljud jag tidigare aldrig tänkt på så mycket.

”Jelena kom nu!” ropade mamma. Argare den här gången. Så jag klev upp ur sängen, och gjorde mig beredd på ännu en dag utan killen jag älskade. Killen jag älskade, men som jag inte kom ihåg.

Släktträffen var tråkigare än jag trott, hur nu det var möjligt. Tvillingarna – mina kusiner – kunde inte låta bli att gnabbas med varandra. Deras storebror Mike satt bara och höll på med sin kära mobil. Det var något konstigt med honom. Han hade såvitt jag visste inte druckit någon sprit, men verkade ändå full. Dessutom luktade han konstigt – som om han grävt runt lite på soptippen i några dygn eller så. Men de vuxna skötte sig inte mycket bättre. De satt bara och pratade jobb. Jag själv petade lite i maten och försökte komma på en bra ursäkt till att lämna bordet. Fem minuter var allt jag begärde, bara jag fick vara ensam.

”Ursäkta, vart ligger badrummet?” frågade jag artigt.

”Upp för trappan och andra dörren till höger”, svarade min moster Lindsay.

”Okej tack”, sa jag och tvingade mig själv att ta det lugnt.

Trappan var så ren att jag var rädd att få skäll om jag så lite som släpade dit ett ynka dammkorn. Det guldiga räcket blänkte i ljuset från takkronan och övervåningen var minst lika ren och prydlig.

Jag öppnade andra dörren till höger, och synen jag fick tog andan ur mig.

”Jake? Är det du?” Jag var säker. Trots att jag inte mindes hur han såg ut, visste jag att det var han som stod där lutad mot badkarskanten. Han hade armarna i kors över bröstet, och blont stripigt hår hade fallit ner som en gardin för hans ansikte.

”Jelena, varför kan du aldrig göra som man säger?” frågade han med ett irriterat tonfall.

”Vad menar du?” Det var inte såhär jag tänkt att vår återförening skulle bli.

”Änglarna ser. De vakar över folk som har det svårt. Och de vakar speciellt över dem som fått sina minnen raderade.”

”Säg bara vad du vill ha sagt.”

”De vet att jag lämnade lappen Jelena! Du letade efter mig, så nu vet de”, sa han och suckade.

”Okej, so what?”

Han stönade och såg uppgivet på mig. ”De kommer radera ditt minne igen.”

”Det kan jag leva med. Och om du inte är allt för arg kan du ju ge mig en liten hälsning, som förra gången ungefär.”

Han tvekade och såg ner på det svarta kakelgolvet. ”Det är just det som är problemet. Jag har brutit för många regler Jelena, mina chanser är slut.”

Jag kunde gissa mig till svaret, men ville inte inse det. För första gången i mitt liv önskade jag att jag hade fel.

”Tänker de döda dig?” frågade jag snabbt, bara för att få det sagt. Han gav mig en snabb nick som bekräftelse.  En bekräftelse jag hade klarat mig bra utan. Jag visste inte vad jag skulle säga. I flera veckor hade jag letat efter honom, och nu när vi äntligen återförenats skulle han lämna mig igen. Han skulle lämna mig och bege sig till ett ställe där jag inte kunde hitta honom igen.

”Jag måste gå, Jelena”, sa han med en suck. Sedan tog han mina händer i sina, och drog mig närmare intill sig.

”Väntar du på mig på andra sidan?” frågade jag och tårar gled ner i min mun så att det smakade salt. Allting var så galet. Jag mindes honom inte. Jag mindes inget vi gjort tillsammans. Men jag mindes vår kärlek, och hur stark den var.

”Alltid. Jag kommer alltid vänta på dig, vart jag än är.”

Han kysste mig, och jag förflyttade mina händer till hans axlar samtidigt som han förflyttade sina till min midja. Sedan försvann han. Bara sådär. Spårlöst borta. Han försvann, och jag var ensam igen.

Skriven av: Ägaren av denna blogg.