Aldrig

Skulle jag berätta det för honom? Att jag sett vad han egentligen var. Allting var så konstigt, jag trodde ju inte på övernaturliga saker. Som zombies, vampyrer, spöken, magiker… änglar. Men när jag såg det med egna ögon – då förändrades allt.

Enda sen det hände hade jag grubblat över det. Han hade varit så vacker, men ändå så overklig – för att allt i själva verket var rätt overkligt. Men ändå slog jag nu långsamt hans nummer. Han behövde få veta att jag nu kände till hans hemlighet.

Signalerna gick fram, långsamt. Efter den fjärde hörde jag hans silkeslena röst svara.

”Hallå?”

Jag tvekade en stund, men samlade sedan mod till mig för att säga det.

”Jag vet, Jake. Jag vet vad du är. Jag såg dig på stranden i söndags…”

Det var tyst, och det enda som hördes var våra andetag.

”Vi måste prata Jelena. Öga mot öga. Det finns fler saker du måste få veta om mig och om vad som kommer att hända med oss”, sade han allvarligt. Med oss? Men vad skulle hända med oss? Jag tog ett par djupa andetag.

”Möt mig i din riktiga form.”

Han tvekade.  Jag kunde föreställa mig honom nu. Hur han stod där framför köksfönstret och försökte komma på något att säga eller göra.

”Jag kan inte riskera att någon ser…”

”Kullen i skogen, dit kommer ingen förutom vi”, fortsatte jag.

Ännu en gång tyst. ”Visst. Vi ses där.”

Vi lade på och några sekunder senare var jag ute i hallen för att kliva ner i mina slitna kängor. Jag slängde slarvigt på mig en jacka och sprang ut i den dimmiga staden.

Efter ett tag slutade jag springa, jag bara gick ovanligt fort. Därefter kom tårarna. Min pojkvän hade ljugit för mig i fyra år. Vem vet hur länge lögnerna fortsatt om jag inte sett honom på stranden den dagen. Fast en del av mig önskade att jag aldrig gjort det. Då hade allt varit som vanligt nu.

När jag kom fram var han redan där. Vingarna var lika vackra som första gången jag såg dem.

Han vände sig om mot mig och tvingade fram ett leende.

”Jag är så ledsen Jelena, för allt.”

Som om allt var som vanligt sprang jag in i hans famn som jag brukade och lät honom värma mig. ”Vad spelar det för roll nu?”

Han kollade bittert på mig. ”Det kommer inte finnas något ’oss’ längre.”

Jag stod still och bara stirrade på honom. ”M-men v-varför?” stammade jag fram.

”Det var inte meningen att du skulle få veta något. Vi änglar har ett par regler vi måste följa, och en av dem innebär att vi inte får avslöja för någon. De vill att det ska förbli änglarnas hemlighet. Men nu är det försent, du vet redan.”

”Så vadå ska jag bara gå hem och låtsas som om vi aldrig träffats?”

Han skakade motvilligt på huvudet. ”Om det ändå var så enkelt. Nej vi måste radera alla minnen du haft med mig. När du vaknar upp kommer du inte veta vem jag är och vad som har hänt.” Tårar rann ner längs mina kinder men jag brydde mig inte.

”Nej! Jag vägrar! Jag tänker inte glömma dig!” protesterade jag. Jag klängde mig fast hos honom och höll fast så hårt jag förmådde.

Han lade en hand mot min kind och våra blickar möttes. Men jag kände att något var fel. Hans ögon hade inte dess vanliga färg. Nu skimrade de i guld och gjorde mig yr. Omvärlden blev suddig och det kändes som om någon rörde runt i mina tankar.

”Förlåt Jelena, men det är bäst såhär.”

Långsamt öppnade jag ögonen och fann mig själv i min säng. Det dunkade i huvudet och ögonlocken kändes tunga som bly. Varför jag hade så ont i huvudet visste jag inte.

Då fick jag syn på en lapp som låg på mitt nattduksbord. Jag tog den och vecklade långsamt upp den. Därefter började jag läsa.

Kära Jelena

Troligtvis vet du inte vem jag är. Jag var tvungen att få dig att glömma. Men jag kunde inte låta det hända. Därför lämnar jag nu detta meddelande i hopp om att du minns mig. I hopp om att jag fortfarande finns kvar i ditt hjärta.

Leta inte upp mig, det tjänar inget till. Min hemlighet förstörde allt, men det är vad jag är. En ängel, och det kan ingen göra något åt.

Jag önskar dig all lycka.

Din ängel

Jag märkte det knappt, men tårarna hade kommit igen.

”Jake.” Jag viskade hans namn några gånger. Som för att behålla det hos mig ”Jag glömmer dig aldrig. Aldrig.”

Skriven av: Mimsan