måndag 30 april 2012

Systrarna: Fortsättning på "När jag vaknar så finns jag inte." (Gästnovell)


Systrarna
(Fortsättning på När jag vaknar så finns jag inte)
Det visar sig att Elena bor, håll i er nu- i ett varuhus.
-Driver du med mig? säger jag och stirrar på henne. Man kan väl inte bo i ett varuhus!
Hon ser på mig med den där typiska blicken som betyder att hon tycker att jag har IQ som en gurka.
-Säg mig- för några dagar sen så trodde du väl inte på spöken och magi?
-Nä...säger jag osäkert.
-Jamen då så, varför kan man då inte bo i ett varuhus?
Där har hon en poäng, så jag bestämmer mig för att hålla tyst.
GustafAdolfvaruhuset heter hennes bostad, och det ligger nära Gamla Stan. Hon visar mig in genom bakdörren, som tur är så sätter inte larmet igång.
-Jag trodde att spöken bodde i typ gamla ruttna kåkar och slott som var från stenåldern eller något? frågar jag.
Elena himlar med ögonen och lyckas åter igen få mig att känna mig som en idiot.
-Ja, spöken från det som du kallar stenåldern gillar det, men de senaste generationerna spöken föredrar modernare ställen.
Elena bor ihop med fyra andra spöken i en möbelaffär på högsta våningen. De två första är ett tvillingpar i sjuårsåldern som trillade ner från en balkong och slog ihjäl sig när de lekte med varandra någon gång på sjuttiotalet. Den tredje är en gammal gubbe, som faktiskt är från 1600-talet men som ’gillar att följa med i tidens gilla gång’ som han uttrycker det, även om det inte förhindrar att han babblar på i hundraåttio om hans liv hela tiden.
Den fjärde är en blyg tjej, Agnes, i vår ålder som begick självmord på 1800-talet av någon anledning som hon inte vill tala om.
-Jaha, Alicia, säger Elena och lyfter lite på ögonbrynen. Ska du bo här eller vill du vara någon annanstans?
Jag ser mig omkring. Jag tror faktiskt att jag kommer att trivas här.

*
Den första natten är det möte i stora entrén, där det finns mycket plats, om det ’nya spöket’, jag alltså. Eller nytt spöke- man vet inte exakt vad man ska kalla mig för.
Några är misstänksamma mot mig, andra har inget emot mig. Och hela tiden är jag i blickarnas centrum. Normalt så skulle jag njuta av det men nu så känner jag mig bara illamående.
Till sist så bestäms det att jag får bo kvar här, men trots det så ser jag fortfarande en hel del som stirrar på mig med avsmak. En tant gör korstecken (Det verkar så ironiskt, att spöken som ska ses som typ Fans otyg gör korstecken!) och en tonårskille spottar ektoplasma på mig (URK). Till sist så avslutas mötet och alla kan pyssla med vad de nu höll på med.
Kan spöken hångla?
Ganska konstig tanke kanske, men å andra sidan så har ju det mesta varit konstigt så jag borde inte vara förvånad, hela jag har ju förändrats.
*
Det går dagar. Veckor. Månader. Till sist så har ett helt år gått, och jag är helt olik den jag var sist.
De första veckorna som ’halvspöke’ eller vad man nu ska kalla det för så rapporterade tidningarna en hel del om mitt försvinnande. Jag hade tydligen försvunnit, utan att lämna några spår efter mig, förutom en kruka, fylld med blod, och på krukan så stod mitt namn. Det måste vara Naomi som gjort det, tänkte jag och kände ett styng av ilska. Man visade bilder på min gråtande mamma, min likbleka pappa och min lillasyster med tomt ansikte. Jag på skolfotot, småleende. Jag mindes att jag hade klagat över min frisyr och att jag såg ut som en idiot. Det kändes så länge sedan. Och efter ett tag så slutade man att skriva om det.
Jag önskade att jag kunde ta tunnelbanan hem, kasta upp dörren till vår villa och skrika här är jag!!!!
Det fungerade inte. Jag testade det en gång. Sedan så åkte jag tillbaks och grät medans Agnes försökte trösta mig. Sedan så testade jag det aldrig mer.
Numera så är jag helt annorlunda. Till att börja med så har jag totalt slutat att bry mig om mitt utseende. Sedan så har jag faktiskt börjat läsa. Jag som innan kallade folk som gillade att läsa för töntar.
Men ibland så frågar jag mig hur livet har gått vidare utan mig, borta i min förort. Vem har förlorat oskulden, vem har fått ett husdjur, vem har gjort det här, vem har gjort det där?
*
-Tänker du aldrig på att hämnas på henne som gjorde så att du blev så här? frågar Elena en kväll.
Vi sitter på ett café på bottenvåningen, varuhuset har precis stängt för dagen och snart så kommer stället att vara proppfullt av spöken.
Jag blir förvånad, och svarar att nej, det har jag faktiskt inte.
-Men kom igen, säger Elena och himlar med ögonen. Den där tjejen, Nina eller vad fan hon nu hette, hon förvandlar dig till något slags halvspöke och vänder därmed hela ditt liv upp och ner, så att du inte kan leva som en normal tjej och hon ger dina föräldrar gråa hår i förtid- gah, nu låter jag som en gammal kärring!- kort sagt, du borde vara urförbannad på henne.

-Alltså...hon har vissa orsaker till att vara arg på mig, säger jag och biter mig i läppen.
-Jaha, och de är? säger Elena och lägger upp fötterna på bordet.
Då berättar jag hur jag och mina kompisar höll på och psykade henne, och dessutom vad som hände när jag trillade från min cykel och slog mig och Naomi kom.
-Så, säger Elena. Du var alltså en sån där populär tjej i din skola som höll på och mobbade henne?
-Ja.
-Och som gillade att göra livet till ett helvete för de i sociala bottenskiktet?
-Ja.
-Jamen, säger hon, varför inte ta tunnelbanan till henne?
Jag stirrar på henne.
-Skämtar du? Om du menar att hon skulle ta tillbaks förtrollningen så är du dummare än jag trodde.
-Nej, det var inte så jag menade, säger Elena irriterat och viftar med händerna, vilket får henne att se ovanligt lustig ut. Du får typ stämma möte med henne. Gräla med henne. Gör något!
-När? säger jag hjälplöst.
-Nu, till exempel, säger Elena och tittar på varuhusklockan, som precis slår nio. Det går ett tåg mot Bagarmossen om exakt sju minuter. Jag följer med.
*
Hon ser inte förvånad ut när jag ringer på och får se mig stå här utanför ihop med ett gothspöke.
-Jaha, var vill du snacka då? Borta vid bron? frågar Naomi.
-Japp, det går bra.
Vi går tillsammans alla tre, under tystnad bort mot bron. När vi är framme så stannar Naomi och viftar åt Elena att gå, men inte utan att Elena ger henne fingret.
-Vad har du att säga då? frågar Naomi.
-Öh...säger jag.
Det är först nu som jag kommer på att jag inte vet vad jag ska säga.
-Räcker det med att säga förlåt?
-Nepp.
-Be om ursäkt och lova att tjäna dig för all framtid?
-Inte det heller.
-Men ta livet av mig då?
-Det kan du inte.
-Nähä...
-Jag tänker inte ta tillbaks förtrollningen.
-Jag anade det.
Vi står där tysta en stund och bara ser på varandra, tills det hörs en hög harkling. Det är Elena.
-Okej, eftersom Alicia är en sån mes så att hon inte vet vad hon ska säga så får väl jag ta över. Lyssna nu Naomi eller Nina eller shit happens. Jag har ingen lust att stå här en kall natt och bli genomblåst av värsta stormen medans Alicia håller på och slösar bort sin tid på dig. Så berätta vad det är du vill så att vi kan åka hem nån gång!
Naomi ser på henne. Hon är helt knäpptyst.
-Heter du Elena?
Elena glor på henne.
-Hur visste du det?
Sedan så spärrar hon upp ögonen.
-Linda?! VAD FAN GÖR DU...
Sedan så blir hon knäpptyst.
-Vad? Vadå? säger jag förvirrat. Förklara!
Elena vänder sig om.
-Linda, eller Naomi eller vad hon nu kallar sig för tillfället är min syster.
*
Först så tror jag att jag har hört fel. Mitt huvud snurrar runt, runt, runt.
-Va?! Är ni systrar?
Elena nickar sammanbitet.
-Japp. Min syrra som lyckades se till så att jag dog.
Jag fortsätter att stirra på de, Elena, Naomi, Elena, Naomi. Det är först nu som jag ser att de är väldigt lika varandra, de har samma ansikte, samma kroppsform, samma ögon.
Dessutom så går det upp för mig att Elena faktiskt aldrig berättat hur hon dog.
Elena ser min frågande blick.
-Jag och Linda, Naomi alltså, var systrar. Hon var två år yngre och fullkomligt älskade att experimentera med kemiska ämnen. Men när hon skulle visa mig och mamma ett av sina experiment så gick allt åt helvete, någonting gick fel och huset exploderade. Alla dog. Mamma blev tyvärr inte spöke, och jag ville inte se mer av Linda och stack. Slut på historien.
Det blir återigen tyst.
-Men kvinnan som var hos Naomi, jag menar Linda, när jag var hos din syster när jag var åtta, vem var det?
- Vår moster, svarar Naomi/Linda. Hon stack förresten när jag var 10. Jag har lyckats få alla lärare vi haft att tro att hon faktiskt kom. Äsch, du fattar inte.
Plötsligt så ler Naomi/Linda.
-Men nu så är du här- Elena, säger hon. Vi kan dra runt i världen och göra saker vi aldrig gjort. Vi kan göra vad vi vill och bara vara tillsammans.
Elena skakar på huvudet.
-Är du helt trög? Jag vill inte se av dig mer har jag ju sagt. Jag vill vara med Alicia.
Naomi/Linda vänder sig om och ser på mig med avsky i blicken. Det är först nu som hon tycks ha insett att hennes syster faktiskt tycker om mig, och att Elena väljer mig framför henne.
-Men om Alicia inte finns...säger hon med ett leende på läpparna.
Då kan du inte förneka din egen syster. Och om jag har räknat rätt så blir hon inte spöke. Och det brukar jag ofta ha.
I nästa sekund så har hon, på något sätt, knuffat mig över kanten. Och jag faller. Jag faller för evigt, känns det som.
Men efter ett tag så tar evigheten slut, och jag känner hur jävla ont jag får när jag slutligen träffar marken. Ett hugg av smärta, sedan så blir världen svart.
*
När jag vaknar- varför vaknar jag, jag skulle ju inte bli spöke eller?- så sitter Elena bredvid mig.
- Jag blev spöke trots allt? mumlar jag.
- Nej, säger Elena. Åh, Alicia...du är bara nästan död.
-Men fallet borde väl ha dödat mig?
-Nej, du var halvspöke när du föll. Då dör man inte.
-Okej, men...var är Naomi, jag menar Linda?
-Jag knuffade henne över kanten, förklarar Elena. Jag blev så förbannad, hjärnan liksom bara slutade att funka och vips! så var hon borta. Spöken kan faktiskt döda spöken förstår du, om man är släkt.
-Elena...
-Ja?
-Kommer jag att bli spöke?
Hon ruskar på huvudet.
-Nä.
-Så vi kommer alltså inte att ses igen?
-Jag tror inte det.
-Jaha...
Hon sitter där bredvid mig, och hon vill dölja det men jag ser att hon gråter.
-Så, vila i frid eller vad man nu ska säga? säger hon och försöker skämta trots situationen.
-Jo, säger jag och kan inte låta bli att le lite.
Det sista jag ser innan världen bleknar bort är hennes ansikte, vitt och svart och fint.
Sedan så är det som om jag svävar genom en tunnel av ljus, och jag är död.

SLUT

Skriven av: Iktoro (Jättebra blogg förresten)

4 kommentarer: