När jag vaknar så finns jag inte (Gästnovell)

Jag vaknar som vanligt av väckarklockans ringningar klockan 07.00. Det är, som vanligt, slutet på en härlig helg och början på en jobbig måndag. Enligt mig så borde måndagen förbjudas, glömmas bort och försvinna för evigt- men jag tror knappast att den kommer att göra det på ett bra tag.
-Alicia! Hallå! Vakna, det är måndagsmorgon gullet, kvittrar min mammas röst från köket. Hon kallar mig alltid för det, även om jag tycker att det är väldigt irriterande numera.
-Men snälla, jag vill inte mamma, mumlar jag i kudden. Fem minuter?
-Nej, skolan börjar snart!
Jag låtsas att jag inte hör henne. Dessvärre så skickar hon efter ett tag in Linda- lillasyster, jobbig skitunge och extra väckarklocka ifall jag inte vill stiga upp. Genast så börjar hon spela på sitt munspel som hon älskar över allt annat, och som jag avskyr.
-Linda! Sluta, snälla! fräser jag.
-Nähä, säger hon retsamt och fortsätter att spela på sitt munspel tills jag muttrande går upp.

*

Även skolan börjar som vanligt: jag skriver av Sanna Danielssons svar på matten, jag släpar mig igenom engelskan, svenskan flimrar förbi, rast, biologi, gympa, matrast i kafeterian.
-Hallå där, Alicia! Här är vi!
Mina bästa kompisar, Lucia, Eleonor och Mikaela vinkar åt mig att komma och sätta mig.
Det blir samma vanliga snack: killar, fester och om Lucias resa till New York. Jag blir uttråkad efter ett tag och börjar leta efter något annat att prata om.
-Psykovarning! Se upp! väser plötsligt Eleonor och pekar på en gestalt som just klivit in i kafeterian.
Det är Naomi Ellisson som går där med dimmig blick och svängande byxkjol som var modern på typ 40-talet. Hon är allmänt konstig. Hon flyttade hit i lekis och var inte mindre knäpp då. Ingen vill vara med henne. Har vi något att komma med då? Ja, vad ska jag börja? Till att börja med så är namnet superluddigt. Sedan så går hon runt i fransiga kläder och monsterkängor och har alltid en svart anteckningsbok med sig, som verkar vara fläckad av något rött. Blod, tror Carl i 7b.
Det är faktiskt rätt åt henne att bli kallad för psyko. Och vad mer finns det att säga då?
Låt säga att jag skulle kunna fortsätta i timtal, så pratar vi inte mer om det.
Mikaela och Lucia börjar genast bete sig som interner som rymt från psyket, de rullar med ögonen och ger ifrån sig äckliga ljud. När Naomi går förbi så kastar jag min tonfiskmacka på henne tätt följd av Eleonors glassandwich och de andra i kafeterian skriker av skratt.
Då stannar Naomi plötsligt upp och bara stirrar på oss. Det ser ut som om hon skulle vilja slå ihjäl oss allihop. Hon ser var och en av oss i ögonen med avsky. Eller? När hon till sist ser på mig så ser jag något annat blixtra till i det där ögonkastet, men sedan så är det borta. Antagligen så var det bara inbillning.
-Idioter, fräser hon. Jag hoppas att ni dör en mycket plågsam död.
En lång stund så är det knäpptyst i kafeterian. Sedan så börjar plötsligt alla att gapskratta och knuffa henne.
 -’Idioter! Hoppas ni dör en mycket plågsam död!’ Vad fan är det för löjlig förolämpning, flinar Eleonor och häller sin latte över henne. Sedan så börjar man släpa ut henne till utgången.
(De vuxna då? Tja, förutom sura Sara i kassan som aldrig bryr sig om ifall något händer så är det absolut ingen där.)
Jag skrattar med de andra, men jag kommer plötsligt att tänka det som hände för flera år sen och mitt skratt låter plötsligt gällt och falskt.
Det var en sommar. Jag var åtta år och var ute och cyklade, vi hade precis kommit tillbaks från Los Angeles och skulle vara hemma två dagar innan det var dags för sydfrankrike.
Plötsligt så vurpade jag och i nästa sekund så låg jag på marken med blodet sipprande ur ett sår på knäet! Jag började gråta eftersom jag faktiskt hade ganska ont.
-Vad har hänt, Alicia? sa plötsligt en röst. Jag tittade upp och insåg att Naomi Ellisson stod och iakttog mig. Just då så orkade jag inte bry mig om att jag pratade med “Knäppen” (Vårt första öknamn före cp:et och psyko)
-Jag ramlade från cykeln, förklarade jag.
- Okej, kom hem till mig då, sa hon glatt.
Jag tvekade först, men som sagt jag hade väldigt ont så jag följde trots det med hem.
Jag minns faktiskt inte så mycket förutom att vi, efter att jag fått plåster av Naomis mamma, en dyster tjej med ringar under ögonen som tydligen bara var tjugotvå år, lekte med Naomis gamla voododockor ( Jag lovar! Det var det) och sen sedan så ritade vi. Och så var jag tvungen att åka hem på kvällen. Dagen efter så for min familj till St. Tropez.
När skolan började så kletade jag och Lucia in potatismos i hennes hår som välkomstpresent och sedan så gjorde vi en teckning till vår klassföreståndare, fröken Lena tror jag att hon hette, som vi signerade med Naomi. På bilden så hade vi ritat rektorn och fröken Lena som pussades och kramades- vi hade hört av de äldre eleverna att de hade ertappats med att hångla i lärarrummet, som de sa. Vi visste inte exakt vad det var, bara att man gjorde lite mer än att bara kyssas.
Jag har aldrig berättat om den där dagen då jag lekte med Naomi. Jag har inte heller några planer på att göra det för övrigt.

*

När jag gick och lade mig så var det också som vanligt. Vem trodde att det skulle bli som det blev nästa morgon...

*

Ring, ring, ring. Tisdag, dags att vakna. Böna och be om att Broström skulle vara sjuk. Men till sist, efter att ha kollat på listan över sjuka lärare på skolans sajt inse att han tyvärr inte är det och släpa sig iväg till frukostbordet.
Mamma sitter som vanligt och läser Aftonbladet.
-God morgon, säger jag.
Hon verkar inte höra.
-When hello? Jag sa: god morgon? utbrister jag.
Ingen reaktion. Har hon blivit döv eller?
-GOD MORGON?! skriker jag men jag verkar fortfarande inte finnas, herregud vad är det med henne? Det slutar med att jag springer ut ur villan utan att ha ätit frukost.
Jag ställer mig att vänta på bussen vid busshållplatsen. Givetvis så är den försenad- men vad som retar upp mig är att den bara kör förbi, trots att jag faktiskt står där. Jag är visserligen ensam, men ändå. Typiskt, nu måste jag vänta på nästa buss och jag kommer säkert att komma för sent.
Lyckligtvis så stannar denna buss, det är en liten tant som ska av och jag passar på att kliva på och sjunker ner på en plats längst bak. Snart är jag framme vid min skola och jag skyndar mig dit, och jag inser att jag lyckades komma i tid eftersom jag är vid Broströms klassrum och det ringer precis in.
Jag glider ner i min bänk.
-TYSTNAD! skriker Broström. Det är aldrig någon som lyssnar på honom och det här är inget undantag. Det är först när han hotar med prov som alla lugnar ner sig.
Han delar ut biologiböckerna men av någon anledning så missar han min bänk, trots att jag sitter mitt framför näsan på honom.
-Hallå? Jag sitter faktiskt här? säger jag argt.
Inte heller han verkar höra mig- det gör förresten ingen annan heller, tycks det. Det här börjar faktiskt bli lite läskigt.
Jag börjar dansa på min bänk, jag gör grimaser, jag skriker för full hals. Nej, ingen reaktion.
Det slutar med att jag tar av mig både tröjan och behån. Det kanske är fånigt, jag vet, men jag vet inte hur jag ska göra annars.
Men otroligt nog då händer det inget. Eller jo, förresten.
Plötsligt så upptäcker jag att Naomi har lagt ifrån sig sin penna och kollar bort mot mitt håll och flinar. Hon lägger märke till mig, men varför gör ingen annan det?
Jag vill inte vara här längre. Det här börjar likna en skräckfilm. Jag glider ut ur rummet, och trots att jag öppnar dörren med ett ljudligt knarrande så reagerar fortfarande ingen annan än Naomi.
*
Jag har smitit ut ur skolan och har åkt från Bagarmossen där jag bor till Stockholm, med tunnelbanan. Ingen lägger märke till mig. Jag är säker på att det är Naomis fel, men jag fattar inte hur det kan komma sig. Är hon en häxa, eller? Tja, varför inte. Jag vet inte hur jag ska förklara det annars. Hon kanske har mördat mig. Men nej, när jag tittar ner på mina bröst så syns det inget sår.
En tjej, kläd i gothkläder glider ned på det tomma sätet bredvid. Hon har ett stort, blodigt sår i bröstet.
-Vad fan..., stammar jag. Varför är du helt blodig?
Tjejen tittar upp. Jag kan tydligt läsa förvåningen i hennes ansikte.
-Kan du se mig? frågar hon häpet.
Jag lägger armarna i kors.
-Klart jag kan! Du har ju ett stort, blodigt sår i bröstet och ser ut som ett lik i ansiktet. Tacka fan för att jag kan se dig! Och nu vill jag veta hur du kan se mig?
Tjejen himlar med ögonen.
-Du är väl inget spöke?
Jag gapar, vad pratar hon om?
-Nej, men sen i morse så är det som om ingen ser mig. Jag testade att dansa houla-houla halvnaken på bänken...(här flinar tjejen) men ingen såg mig förutom en, Naomi Ellisson och jag misstänker att det är hennes fel att ingen ser mig.
Tjejen ser eftertänksam ut.
-Det verkar alltså som om den där Najma, eller vad hon nu hette, har gjort på något sätt så att ingen kan se dig förutom vi spöken?
-Nja, det vet jag inte. Men jag kan i alla fall se dig...
Vi stirrar på varandra en stund, sedan så ler tjejen ett litet småironiskt leende och sträcker, lite prövande, fram handen.
-Jag heter Elena, säger hon.
-Mmm, jag heter Alicia, säger jag.

Vill ni veta hur det fortsätter? Kommentera!


Skriven av: Iktoro

Mimsans kommentar: Gud vad bra! Kommentera! Kommentera som om ni inte kunde göra något annat! (Okej förlåt jag ska nog ta och lugna ner mig lite.)