Huset utan återvändo Del 4

(Klicka här för att läsa Del 3)

Celia sprang framåt i den mörka korridoren. Stegen hördes fortfarande bakom henne, men vad var det hon var jagad av? Och vart var de andra?  

Hon hade vaknat upp i en likkista, med ett lock som vägde ett ton! När hon äntligen lyckats ta sig ut hade ett vitt sken blottat sig, och hon kände att hon var iakttagen. Därefter dök en skugga upp, en skugga som knappast tillhörde en människa. Då hade hon inte haft så mycket mer till allternativ än att springa. Nu hade hon mjölksyra i benen och andhämtningen var ansträngd. Men hon kunde inte ge upp.

En ljusspringa i väggen fick henne att stanna upp. Hon famlade efter tecken på utväg och fick grepp om ett handtag. I all hast ryckte hon upp dörren och med en (lite högre än hon tänkt sig) smäll fick hon igen den. Men skuggan hon var jagad av var kvar därute, och hon vågade inget annat än att gömma sig.

I ett hörn hittade hon några slarvigt staplade lådor som stod och drällde. Hon klämde sig in bakom dem och försökte andas så tyst som möjligt, vilket inte var särskilt enkelt tack vare hennes hetsiga springtur.

Dörren öppnades långsamt och skuggan gick in. Skuggan höll en lykta i sin hand och när den höjde den lystes hans ansikte upp – om man nu kunde kalla det ansikte. Det såg ut som en blandning mellan zombie och mumie.

Hon tryckte sig längre in mot väggen och hoppades att lådorna dolde henne tillräckligt bra. Då råkade hon stöta i armbågen i en löst fastspikad planka. Varelsen vände genast blicken mot henne där hon satt. Den flyttade undan lådorna och fann henne. Så fort hon kunde ryckte hon loss den lösa plankan och drämde den i varelsens huvud. Varelsen stapplade bakåt av förvåning och började sedan ryta av ilska. Celia slog till den en gång till och sprang sedan ut ur rummet och vidare längs med korridoren.

***

”Tror du vi någonsin kommer ut härifrån?” frågade Ellie efter att de gått cirka en timme.

”Det måste vi. På något sätt”, svarade Colin.

Då hörde de något. Snabba steg, som om någon sprang, och flämtningar. De båda stannade upp och kollade sig förvirrat omkring. En mörk gestalt dök upp och Ellie ansträngde sig för att inte skrika.

”Hallå? Är det någon där?”

Ellie kände genast igen rösten men Colin låg steget före. ”Celia?!”

”Colin?!”

De sprang mot varandra och möttes i en kram av lättnad. Ellie gick fram till dem men kunde bara se skuggor i det kompakta mörkret.

”Vart är Julie?”

Som svar på frågan hördes plågade skrik från övervåningen. Skriken var öronbedövande höga och kom från samma person. ”Julie!” skrek Celia. ”Det finns en trappa till övervåningen längre bort!” sa hon sedan och de alla tre började springa.

Trappan Celia hade pratat om vred sig i en spiral och såg fallfärdig ut. Men de stoppade dem inte. Trappan knarrade under deras fötter och Ellie blev gång på gång rädd att den skulle rasa under henne och den enda hon kunde hålla i sig i var räcket. Men det hände som tur var inte.

När de var uppe tystnade skriken. Ellie kunde bara tänka sig vad det betydde.

En dörr stod öppen och på den var blod smetat. De kikade in i rummet. Det var upplyst av ett litet vaxljus och ett fönster var öppet.

De enda möblerna i rummet var en enkelsäng och en vinröd garderob. I samma ögonblick som Ellie vände bort blicken från garderoben hördes tre knackningar därifrån. Julie, var det första hon tänkte på. Celia gick tvekande fram till garderoben, tog ett försiktigt tag om de svarta handtagen, och ryckte sedan upp dörrarna. Synen de möttes av var hemsk. Julie satt hoptryckt i hörnet. Hennes ögon var vidöppna och ansiktet var täckt med skärsår som fortfarande blödde. Den ena armen var vinklad på ett ytterst konstigt sätt och någon hade tryckt in nålar under hennes naglar.

Ellie klarade inte av att titta utan vek snabbt av med blicken. Likaså gjorde Colin men Celia stod som förstenad och såg på sin nu mördade vän.

Ellie och Colin gick ut ur rummet och bara höll om varandra.

”Jag är ledsen Ellie. Ledsen att jag tog med dig hit.”

Hon grät mot hans axel. ”Nej, var inte det. Du ville inte gå hit, jag vet…”

Celia hade kommit ut till dem. Hon sjönk ner mot väggen och lade ansiktet i sina kupade händer. ”Klandra inte dig själv Colin. Allt det här är mitt fel.”

Ellie kunde inte annat än att hålla med, tråkigt nog.

Skriven av: Mimsan!!!!!!!!!!