Huset utan återvändo Del 3

(Klicka här för att läsa del 2)

Ellie visste inte om hon skulle vara rädd eller inte. Spöken och konstiga väsen fanns väl bara i sagorna? Eller?

Hon följde efter de andra. Porten in till huset var oerhört stor och lika svart som natten. Fönstren på framsidan var krossade och en del av huset hade börjat falla sönder. Men inget verkade kunna stoppa Celias entusiasm. Hon verkade inte ens lägga märke till rädslan som fanns i luften. Med snabba steg gick hon fram till den stora porten och ryckte lite i den. Långsamt gled den upp en bit, men tillräckligt mycket så att de alla skulle lyckas ta sig in.

Ellie sneglade på Colin. Han darrade, om det var av rädsla eller kyla kunde hon inte avgöra, men troligtvis var det både och.

Första synen av rummet de kom in i fick Ellie att dra efter andan. Rummet var stort, grått och unket. Vilket håll hon än kollade åt – så såg hon bara antingen spindelväv eller dammråttor – som dansade omkring på golvet. Golvet hade säkert en gång i tiden varit blankt och vackert, nu var det täckt av damm och smuts. Gardinerna slokade ner i marken och var sönderskurna. Då hördes ett högt brak från övervåningen och de alla skrek till.

”Det här var ingen bra idé”, sa Colin.

En smäll hördes bakom dem och de alla vände sig hastigt om. Porten hade slagit igen. Säkert bara vinden, tänkte Ellie men var inte särskilt övertygad.

Colin gick fram till porten, men den öppnades inte. ”Den går inte att öppna!” utbrast han.

”Sluta skoja nu! Det är inte kul!” sa Celia med höjd röst.

Colin vände sig om mot dem, och till deras förskräckelse såg han fullt allvarlig ut när han sa: ”Det är sant. Prova själva! Den går inte att rubba!”

Ellie gick fram till porten, men den satt som sagt var stenhårt. Hon kände skräcken välla upp inom henne. De var fast – i ett gammalt spökhus dessutom. 

”Finns det inte något fönster vi kan krossa här eller något? Man måste komma ut på något sätt!” skrek Celia och började rycka i saker som satt fastspikade på väggarna.

”Nej…” började Colin fundersamt, ”det måste man inte. Historierna kanske stämmer. De som gick in här… kom aldrig ut igen.”

”Så du menar att nu – när vi gått in här – är vi fast?”

Han nickade och även Celia verkade tro på det nu. Julie skruvade på sig med en tom blick och Ellie började få en känsla nära inpå panik. Om det inte var panik hon redan hade.

Hon tog ett osäkert steg framåt då hon var rädd att någon galen zombieliknande mördare skulle attackera henne. Och hon hade absolut inte varit rädd i onödan. I nästa sekund fick hon ett hårt slag i bakhuvudet. Hon kunde höra sina vänner skrika i bakgrunden. Något kallt och hårt mötte hennes kind. Hade hon fallit till marken? Mer än så hann hon inte ta reda på – då allt svartnade.

”Ellie? Ellie vakna!”

Någon ruskade om henne och hon slog upp ögonen. Allting snurrade och synen var suddig – men hon kunde urskilja Colins oroliga ansiktsuttryck. Hon reste sig långsamt upp och kollade sig förskräckt omkring. Taklampan blinkade och det flög gnistor från elledningen. Väggarna var mörkare än de i det andra rummet och till synes mycket mindre. Det såg ut som om det för några år sen vart ett laboratorium av något slag. På hyllorna fanns fullt med provtester och små flaskor – alla med olika innehåll. En av dem skilde sig från de andra. Den var på något vis speciell. Ellie tog försiktigt upp den och betraktade den noga. Flaskan var formad som ett hjärta och var genomskinlig. Inne i den skvalpade vätska som skimrade i en rosa nyans. Utanpå flaskan fanns en rosa dödskalle med ett väldigt ovanligt utseende. Den hade långa ögonfransar och munnen var formad som om den skulle kyssa någon.
Ellie vände på flaskan och fick syn på en lila text, Cute poison.

Hon ställde genast ifrån sig flaskan och några sekunder senare blev den återigen upplockad – den här gången av Colin.

”Cute poison? Jag undrar vem som använde det här.”

Om Ellie inte skulle varit tillsammans med Colin skulle hon nog ha skrikit nu. Då kom hon att tänka på Celia och Julie! ”Vart är de andra?! Celia och Julie?!”

Colin vände sig hastigt mot henne med en förtvivlad blick. ”Jag vet inte”, svarade han sedan kort.

***