Huset utan återvändo Del 1

(Detta blev en serie, inte alls lika bra som jag tänkt mig. men den är okej så. Troligtvis kommer jag publicera  ett avsnitt varje vecka. Hope you like it!)

Prolog

Ett hus fullt av fruktan och förödelse. Ett hus – där det enda som hördes var skrik. Ett hus, där bara de dumma går in. Huset utan återvändo.

***

Greven satt i sin forna fåtölj och blickade ut genom fönstret. Ett kompakt mörker hade lagt sig över landskapet och stjärnor hade börjat titta fram på himmelen.

Grevinnan kikade fram och fann sin man sitta i sin vanliga gamla fåtölj. Han höjde koppen och smuttade lite på sitt te.

Det var nu eller aldrig. Nu hade hon chansen, och en sådan bra chans kanske hon aldrig skulle få igen. Men om någon skulle komma på henne låg hon risigt till. Troligen skulle hon bli utfrågad om varför hon gjort det, och hon skulle bli tvungen att berätta om hennes mans hemligheter. Hon skulle bli tvungen att berätta om vad han gjorde mot sin familj och hur han hela tiden lurade sina kunder.

Om någon kom på henne skulle namnet Brontë bli mer känt, men på ett riktigt dåligt sätt. Hon kunde se tidningsrubrikerna framför sig, ”Brontë nu mer känd som lurendrejare.”

Att smutsa ner det fina namnet skulle vara oerhört onödigt.

Elizabeth satte sig ner vid flygeln och spelade lite på de vita och svarta tangenterna. Hon spelade på en liten vaggvisa hennes mor brukade sjunga för henne vid den yngre åldern. Nu var hon tretton, och nöjde sig med ett ”god natt.”

Efter en dryg halvtimme reste hon sig upp och drog en flisfilt om sig för att återfå värmen. Försiktigt tassade hon upp för trappan för att inte göra sig hörd. Hon ställde sig tryckt mot väggen och tog ett krampaktigt grepp om pistolen så att fingrarna vitnade. Nu eller aldrig.

Fri eller fången föralltid.

***

”Jag kan inte tro det. Vet man hur det gick till?” frågade journalisten och konstapeln gav honom en ilsken blick.

”Pistol! Har jag inte sagt det minst fyra gånger nu?!”

Journalisten ryggade tillbaka men gav sig inte så lätt. Informationen skulle han ha, vare sig konstapeln var villig att ge den eller inte.

”Vart satt kulorna?”

”Vad spelar det för roll?”

Journalisten blev innerst inne irriterad, men skakade snabbt av sig irritationen och tvingade fram ett leende. ”Svara bara på frågorna, så att vi kan avsluta det här samtalet.”

”Grevens satt i bröstet. Grevinnans och dotterns i huvudet.”

Journalisten fortsatte med frågorna och antecknade. Om de någonsin skulle få reda på hur denna tragedi skett skulle det ta sin tid. Inga spår hade synts från gärningsmannen, om inte konstapeln dolde något…

50 år senare

Äntligen började deras resa från Oxford till Basingstoke! Det hade gått fem år sedan Ellie och Colin setts sist. Enda sen Colin flyttat till Basingstoke hade de bara haft kontakt via mejl och mobil.

”Är du spänd?” frågade Ellies pappa Lloyd över axeln.

Ellie nickade ärligt. Hon tänkte på allt som kunde ha förändrats med Colin under åren som gått. Nu var de tretton år, och inget var sig likt sedan barnsben.

***

Colin satte sig framför teven, men kunde inte koncentrera sig på vad som hände på den stora skärmen. Alla hans tankar vandrade iväg till Ellie. Aldrig hade han varit så nervös. Kanske behövde han inte oroa sig, men känslan gick inte att få iväg. Fem år hade gått, tänk om hon var som en helt annan person.

”Colin kom hit nu och bli lite social!” ropade hans äldre syster Celia. ”De kommer nu!”

Han stängde av teven, tog ett djupt andetag, och reste på sig för att gå.

***