Något brast inom mig när hon sa så. Sen vände hon på klacken och gick sin väg. Jag stod kvar, till synes tyst, men inuti skrek jag av ilska och sorg. Hon var borta, jag var ensam. Min kropp kändes helt söndrig och där mitt hjärta skulle suttit, fanns bara ett stort svart hål. Hålet hon lämnat efter sig. ”Jag älskar dig”, viskade jag tyst för mig själv, sen föll jag. Jag föll, utan att veta vart.
Jag slog upp ögonen och fann mig själv på golvet i en stor sal. Det enda ljuset jag fick var från ett litet fönster där månen sken in.
Tystnaden skrämde mig och kylan fick mig att darra. Jag reste mig upp och tog några steg på den okända platsen. Då fick jag syn på den. Mitt i salen stod en stor spegel. Det var något speciellt med den, som om den såg rakt igenom mig. Dess silverkant skimrade i ljuset och jag fördes framåt mot den, utan att jag själv gjorde något. Nu stod jag framför den, och såg på mig själv. Vad hade jag gjort för fel? Varför hatade hon mig så? Bilden i spegeln förändrades. Allt jag gillade med mig själv försvann, och det ända jag såg var en förlorare till missbrukare. För det var exakt vad jag var, en förlorare. Drogerna hade vunnit, jag hade förlorat det som betydde något. Nu fattade jag varför hon hatade mig, varför hon lämnat mig. Hur kunde jag ha varit så blind? Hur kunde jag inte sett hur mycket jag plågade henne? Hon förtjänade någon bättre. Någon som faktiskt hade en framtid.
Jag slet blicken från spegeln, orkade inte se mer.
”Kolla på mig!” skrek en röst i mitt huvud. En kvinnlig okänd röst, men den gick inte att säga nej till. Så jag vände åter blicken till den stora spegeln, och märkte att jag inte var ensam i salen. Långt bakom mig stod en kvinna. Hon lös upp rummet med ett vitt sken och stirrade på mig med ett par tomma svarta ögon. Det var det enda hon hade som inte var vitt.
Jag vände mig om, hon fanns inte där. Men när jag såg in i spegeln igen, stod hon alldeles bakom mig. Hon flåsade mig i nacken, och rörde vid mitt ansikte.
”Vem är du?” frågade jag förvirrat och försökte avgöra vad hon var för något. Ande, spöke, demon? Men hon liknade inte något av det, hon var lika speciell som spegeln.
”Rädda mig”, kunde jag höra henne väsa, men hennes läppar var alldeles stilla. Om det inte bara var vi som var där skulle jag inte trott att det var hon som sa det.
”Men hur?”
Hon svepte med sin långa klänning över mig. ”Ta mig.”
Jag rörde handen mot spegeln och så fort min ena fingertopp snuddade vid glaset, bildades en stor spricka i det. Jag tog ett steg bakåt av chock.
”Du har räddat mig, Duke. Jag står i tacksamhetsskuld till dig”, sa hon och flög ut ur den nu spruckna spegeln.
”Hur kommer jag härifrån?” frågade jag en aning panikslaget.
Ett lågt skrockande hördes. ”Är det verkligen vad du vill? Vill du tillbaks till helvetet?”
Jag tänkte efter. Vad som helst var bättre än här. ”Säg bara hur jag kommer härifrån. Jag hjälpte dig, och du sa det ju själv, du står i tacksamhetsskuld till mig.”
”Men det är jag som bestämmer hur jag ska utföra den. Jag vet vad som är bäst för dig, lita på mig.” Hon räckte mig sin hand, och jag kollade skeptiskt på den.
”Vad vet du om mig?”
”Mer än du tror. Gör bara som jag säger nu. Bakom spegeln, finns något till dig. Börja med att ta den.”
Det var som om hon kontrollerade mig. Jag hörde knappt vad hon sa, men ändå var jag nu på väg till spegelns baksida för att se vad som fanns där.
Jag hade hoppats på ett redskap som tog mig hem, men det enda jag fick var en fickkniv. Bladet var vasst och något var inristat i skaftet. Jag höll den i ljuset och kunde se vad som stod, The way to a better life. Och vad i all världen skulle det betyda?
”Det är din utväg Duke, tveka inte att använda den”, sa hon och jag fattade genast vad jag skulle använda den till.
”Nej, jag tänker inte…”
Hon höjde rösten, och på något sätt kändes det som om hon nu var dubbelt så stor som innan. ”Du är sjutton år, och ditt liv har redan gått i spillror. Du tror väl inte att allt kommer ordna sig, bara sådär? Kniven är ditt enda alternativ nu, ingen kommer nånsin få reda på vad som hänt.”
Jag tvekade ett ögonblick, allt hon sa var sant. Mitt liv skulle inte ordna sig, bara sådär, men om jag kämpade, om jag försökte… så fanns det en chans.
”Jag vägrar”, sa jag bestämt och vände mig om för att gå när jag plötsligt kom på att jag inte visste vägen tillbaka. Hur jag hade hamnat här visste jag inte heller.
Hon skrockade. ”Jag vet att du vill. Du vet att du vill.”
Något med hennes röst fick mig att lyda. Jag ville, jag ville mer än någonsin.
”Du vill ta kniven, ta den, och gör det rätta.” Det kändes så självklart. Det var det rätta att göra.
Jag tog kniven i ett stadigare grepp, och betraktade den ett tag. Nej, jag kunde inte.
”Gör det.”
Det kändes inte alls självklart längre. Så jag släppte kniven och såg ner i marken. Hur skulle jag ta mig härifrån? Vart fanns utvägen?
”Det finns bara en väg att ta, så ta den. Duke, du måste ta kniven!”
Hon lät aggressivare än förut.
”Nej, det finns flera vägar, jag måste bara hitta dem.”
Då fick jag syn på en dörr, en utväg. Jag började gå mot den. Men när jag kommit ungefär halvvägs högg det till i ryggen, och jag föll. Hon ställde sig bredvid mig, nu med en kniv i handen, en kniv täckt med blod, mitt blod.
”Bara en väg, och du har just tagit den.” Sedan kastade hon ett svart skynke över mig, och det sista jag såg – var Spegelns fånge.
Skriven av mig, Mimmi
Skriven av mig, Mimmi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar