fredag 2 mars 2012

Santaya - Rubinen: Prolog

Eldarna slukade allt i dess väg och de tre änglagudarna gjorde allt för att stoppa den – men det var försent. Farorna var för stora och arméerna var för små.
”Fire!” skrek Ice utan att få något svar. Sun syntes inte heller till och Ice kände sig mer ensam än någonsin. Tänk om de redan var döda, tänk om hon var den enda kvar.
Fienden tog sig nu in genom Zákantas murar. Då var det alltså över, striden var förlorad. Det enda som var kvar var Aztor. Men när även det skulle bli invaderat var bara en tidsfråga.
Då kunde hon urskilja Sun, med hennes långa vågiga hår och sina perfekta anletsdrag.
”Sun!” Ice tog sig närmare henne och de möttes på mitten. Eftersom Ice var den äldsta av sina två systrar kände hon ett speciellt ansvar för dem. Om något skulle hända dem skulle det vara hennes fel, och skulden skulle vara med henne resten av hennes liv.
”Har du sett Fire?”
”Ja, hon sa att hon skulle dra sig mot Tirania, de behöver förstärkning.”
Ice skakade på huvudet. ”Hämta tillbaks henne.” Det enda de kunde göra nu var att fly – men om de skulle klara det behövde de vara snabba. Desto fortare de tog sig härifrån, desto större chans var det att de skulle klara sig. Men Ice tänkte inte fly någonstans utan sina två systrar. Hon ville åtminstone ha något bra kvar från den gamla goda tiden, ett minne som påminde henne om hur det var förr.
”Men varför…” började Sun men blev avbruten.
”Vi har redan förlorat, det finns inget mer vi kan göra förutom att fly. Vi kan fly till Änglabergen i Aztor. Om vi gömmer oss väl är vi säkra.”
Tårar rann ner längs Suns kinder. ”Men min son, det blir för farligt för honom att leva i bergen. De är ute efter honom också”, sa hon och först då märkte Ice att hon bar ett knyte i sin famn. Ice var tvungen att tänka fort, så hon tog första möjliga idén. Hon fick syn på en kvinna med sin femåriga dotter i handen. ”Ursäkta mig, men vart ska du någonstans?”
Kvinnan stannade upp och en rädsla uppenbarades i hennes mörka ögon där elden speglade sig. ”Lhoiko, är det något problem?”
Sun insåg vad Ice tänkte göra och drog efter andan när hon hörde ordet Lhoiko.
”Nej, nej jag kan inte låta honom bo i Lhoiko. Inte där!”
Ice försökte lugna henne. ”Han är säker där, och han kommer bli väl omhändertagen…”
”Vill ni att jag ska ta honom med mig?” avbröt kvinnan och stirrade på det lilla spädbarnet i Suns famn. Systrarna nickade tvekande och kvinnan tog sig en närmare titt. ”Det är ett stort ansvar. Jag har ju redan en dotter…”
”Snälla! Det är det enda sättet att föra honom i säkerhet”, bad Ice.
Kvinnan var fortfarande osäker, men bestämde sig sedan. ”För barnets skull”, sa hon och Sun räckte motvilligt över sin son. Med tårögd blick betraktade kvinnan barnet. ”Vad heter han?”
”Phoenix”, snyftade Sun. ”Men tilltala honom aldrig med det namnet. Ge honom vilket namn du vill. Phoenix är alldeles för ovanligt i Lhoiko – folk kommer bli misstänksamma.”
Kvinnan bekräftade med en nick. ”Då är det bäst jag ger mig av.”
”Lycka till”, sa Ice och gav henne en tacksam blick.
”Detsamma.” Hon vaggade försiktigt barnet utan att släppa det med blicken.
”Adjö Phoenix”, viskade Sun och kysste honom på pannan. Hon gav kvinnan en snabb vink och ett litet leende tvingades fram.
Kvinnan vände sig om och gick, bort från staden och förödelsen.
Ice sneglade på Sun som stirrade ut i tomma intet. Hennes ögon var svullna av gråt och hon såg helt förstörd ut. ”Du kommer få se honom igen, det lovar jag.”
”Han kommer inte veta vem jag är då. Han kommer inte minnas mig över huvud taget.” Sun hade rätt. Phoenix var bara en månad gammal, och skulle inte ha ett enda minne från den här natten. Inte av henne, inte av sitt riktiga liv. Phoenix skulle inte finnas, bara den nya pojken kvinnan skulle uppfostra och ta hand om. Suns son var så gott som borta – och det kanske var det bästa. ”Han är säker där. Om de andra kasmíterna ser honom som en av dem, skadar de honom inte.”
Sun torkade bort en tår. ”Du har rätt, han är säker.”
De två systrarna tog varandra i hand – sen lyfte de från marken och jakten på den tredje systern började.

Skriven av mig! (Mimsan)

2 kommentarer:

  1. Gud vad bra skrivet! Jag. Vill. Läsa. Den. Boken. Nu!!! Hur kan du skriva så bra?

    SvaraRadera