Krossat glas

Lucy vände sig hastigt om men fick inte syn på något ovanligt. Allt var i sin ordning. Träden vajade lite lätt och solens sken lös upp den annars dunkla skogen.

Enda sedan Emily blivit mördad hade hon varit på sin vakt. Systern, endast sju år, hade blivit mördad förra veckan. Någon hade hängt upp henne i ett träd och med kniv skurit ett stort kors över hennes rygg. Allt hade hänt här, i samma skog som Lucy nu befann sig i.

Deras mamma hade tydligt sagt att Lucy inte fick gå där efter det som hände, men det var den enda platsen där systern kändes levande. Det var platsen där Emily senast var vid liv.

Lucy kom fram till trädet där Emily varit upphängd. Det var fortfarande avspärrat och de flesta skulle nog ha gått därifrån utan minsta lilla blick på trädet. Men Lucy stannade, och blängde på grenen och repet som tagit hennes systers liv. En del av repet satt fortfarande kvar, och vinden satte det i rörelse.

Det var inte bara hennes syster som blivit av med livet den senaste tiden. Fler mord hade begåtts, alla på samma sätt. Alla offer hade varit hjälplösa små barn, oskyldiga, på väg hem från skolan utan att ha den blekaste aning om vad som väntade.

Lucy blev genast räddare. Tänk om det var hennes tur nästa gång? Tänk om hon skulle bli ännu ett offer för mördaren?

Just som hon föreställde sig själv med vidöppna ögon och ett rep runt halsen tyckte hon sig höra något. Viskningar i vinden.

”Följ mig”, sade någon och Lucy kollade sig förskräckt omkring.

”Vem är du?” frågade hon och kunde inte låta bli att darra av rädsla.

”Han är ute efter dig. Du måste fly!”

”Fly vart? Vem är du?”

Viskningarna tystnade en stund men började sedan igen. ”Du kommer att förstå, i sinom tid. Men nu måste du ta dig härifrån! Han kommer inte sluta förrän han fått tag på dig!”

Lucy gjorde som rösten sa, och sprang så fort hon kunde ut ur skogen. Spöklika ljud hördes bakom henne. Rop på hjälp hördes under henne. Flämtningar hördes i hennes huvud, och om det var hennes egna eller någons annan kunde hon inte avgöra.

”Hjälplös…” Det var inte samma röst som förut. Den här var mer hotfull och kunde inte mena väl.

En hög smäll fick henne att stanna till och plötsligt låg skogen i lågor.

Lucy skrek av fasa och fortsatte springa, snabbare än förut. Nu visste hon att det var allvar, någon var ute efter henne.

Hon sprang ut ur skogen, in på parkeringen, förbi villorna, in genom glasporten och uppför trapporna i lägenheten. Att vänta på hissen var helt uteslutet. Vem som än ville åt henne tänkte inte ge sig.

Hon fumlade efter nycklarna i väskan och fick till slut upp dem. Så fort hon kunde låste hon upp och stängde sedan efter sig med en smäll.

”Fly…” hörde hon rösten väsa åt henne. Men vart skulle hon fly?

Telefonen ringde, och hon tvekade först med att svara. Men sedan tänkte hon att det kanske var någon hon kände, någon som kunde dämpa skräcken inom henne. Så hon lyfte på luren och höll den mot örat. Först hördes bara andetag. Stötiga andetag. Därefter en raspig röst, som sade: ”Du är inte säker. Du kommer aldrig bli säker. Han hittar dig, vart du än är.” Lucy kände genast igen rösten. ”Emily! Men hur…”

”Det finns inte tid för förklaring nu. Han dödar dig Lucy. Han dödar oss alla.”

Min hand började darra.

”Men det finns en chans för dig. Ta dig ut ur huset och sök upp en man vid namn Harvey McKellen. Han vet vad som ska göras.”

Lucy blev så distraherad av att höra lillasysterns röst att hon knappt hörde vad som sades.

”Hur hittar jag denne Harvey?”

”Det kommer du upptäcka, så småningom.

Men vad du än gör, så kolla inte på spegeln i badrummet, och sätt inte på din dator!”

Hon lade på, och det enda Lucy hörde var signalerna. Långsamt lade hon ner luren och kollade sig omkring. Hon visste inte varför, men hon kände sig övervakad.

Då hördes en likadan smäll som den i skogen men istället för brand sprack ett fönster. Golvet blev täckt av glasspillror och Lucy började ännu en gång skrika. Ett bankande på dörren gjorde henne panikslaget. Personen som var ute efter henne var här!

Utan att tänka sig för sprang hon in i sitt rum och stängde dörren. Men en stängd dörr kunde inte rädda henne nu.

Hennes syster hade varnat för att sätta på datorn, men datorn var redan på. Lucy flämtade. Hon var säker på att hon stängt av den innan hon gick till skolan, det brukade hon alltid göra. Någon hade varit här, och satt på den. Den var inloggad på MSN, och hon fick konstiga meddelanden från någon hon inte kände.

HjÄlPlÖs.

Lucy fick anstränga sig för att kunna läsa ordet på grund av blandningen mellan stora och små bokstäver. Men hon såg vad det stod, ”hjälplös.”

DöD.

FöRlOrAd

Lucy blev mer och mer rädd. Till slut öppnade hon dörren och sprang ut ur sitt rum. Hon sprang mot ytterdörren, men fick inte upp den. Ännu ett fönster gick i kras. Tallrikar och glas flög ut ur skåpen som frisbeesar. Taklampan föll ner. Spegeln i hallen sprack. Porslinsfigurer smällde som granater.

Lucy visste inte vad hon skulle göra. Vart skulle hon gömma sig?

Hon sprang in i badrummet och låste dörren. Hon satte händerna på det kalla handfatet, och vände upp blicken mot spegeln – då hon kom på vad Emily sagt.

Men det var för sent. En spricka bildades i spegeln och växte sig större. Något som liknande svart dimma tog sig ut och åkte in i henne. Utan att hon själv var medveten om det föll hon ner på golvet, utan att någonsin resa sig igen.


Skriven av mig! (Ägaren av denna blogg)